I debatten om personlig assistans läggs fokus ofta på de utgifter som samhället får per brukare, eller vilka vinster som går att utvinna ur LSS. Men personlig assistans handlar om mänskliga rättigheter, inte siffror i statistiken, skriver Nora och Björn i Metro
Sen i höstas har regeringen påbörjat en kostnadsjakt. Finansminister Magdalena Andersson har ställt ”svaga” grupper – asylsökande och assistansberättigade personer med funktionsnedsättning – mot varandra. Samtidigt vill jämställdhetsminister Åsa Regnér “bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar” till varje pris.
Det som oroar våra medlemmar och oss är att regeringens fokus allt mer hamnat på just kostnader. Vi ser även att de som vill försvara assistansen också gör det utifrån ekonomiska argument: Det är en billig samhällsservice, den ger skatteintäkter och skapar cirka 90 000 arbetstillfällen.
Men personlig assistans handlar inte om kostnader kontra vinster för samhället. Anledningen till varför den finns är mycket viktigare än så. När det gäller personlig assistans gäller det att tänka längre än bara på eventuella kostnader – det handlar om människors rättigheter och frihet.
Visst, det finns gott om faktaunderlag som kan visa på vinsterna med assistans och att det lönar sig. Branschen uppskattar som sagt att personlig assistans sysselsätter 90 000 personer, många av dem unga. Samtidigt går 85 procent av “kostnaderna” tillbaka till staten i form av skatt och avgifter.
Det finns även underlag för att antalet timmar har ökat, och med det har kostnaderna ökat. En förändring har skett. Förr levde många personer med funktionsnedsättning på institutioner. Nu lever allt fler av oss, tack vare personlig assistans, egna och friare liv. Då har kostnaden gått upp, det är sant.
LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, reds anm) kom inte till för att någon myndighet såg att här fanns det pengar för samhället att tjäna, utan tanken var att vi med funktionsnedsättning skulle få samma förutsättningar som alla andra medborgare att bestämma över våra egna liv. Där måste brukarrörelsen, regeringen och LSS-utredningen åter lägga fokus.
När regeringen lägger fokus på kostnader och inte på att garantera rättigheter urholkas förutsättningarna för oss med funktionsnedsättning att plugga, arbeta och engagera oss politiskt – våra demokratiska rättigheter, enligt FN:s konvention för personer med funktionsnedsättning.
När vi med funktionsnedsättning förlorar vår assistans riskerar vi att bli andra klassens medborgare. Att garantera oss dessa rättigheter borde vara regeringens och den kommande LSS-utredningens fokus.
Om regeringen fortsätter att driva sin linje kommer vi att se hur en budgetpost snabbt utvecklas till ett demokratiskt problem.
Om något så är väl det ett högt pris att betala?
Björn Häll-Kellerman
Ordförande, Förbundet Unga rörelsehindrade
Nora Eklöv
Vice ordförande, Förbundet Unga rörelsehindrade