Jag, och de flesta av mina vänner som är funkisar, upplever att allt vi gör är politik. Går vi ut är det politik. Jobbar vi är det politik. Har vi familj är det politik. Om vi ens visar oss i samhället är det politik. Vi är alltid ett State ment.
Jag tycker att det är jobbigt att vara som ett rullande exempel på att samhället inte är fritt från funkofobi. Att bli sedd som en stark och duktig bara för att jag till exempel jobbar. Varje gång jag lägger upp en jobbannons på Facebook får jag bara kommentarer om hur duktig jag är, men inga jobberbjudande. Det gör mig så irriterad. Jag är ingen stark och duktig funkis. Jag är en stark och duktig person. Jag blir också trött på att så fort vi med funktionshinder är ute i nattlivet är det så coolt. Det händer ofta att assistenter får höra att det är bra att de tar ut oss. Vadå ”tar ut ”? Vi är ju vuxna som bestämmer över oss själva.
Kan vi inte bara få vara människor? Inte politik, inte exemplen, inte “duktiga små funkisar”, bara bara människor. Is it so hard?
Natalie Eriksson Ahlgren
Kommunikatör