Varmt, varmt välkomna,  
hit till Courtyard by Marriott, till Stockholm, till DHRs förbundsmöte 2013!

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är så oerhört roligt att se er alla här och så spännande att vi nu äntligen är samlade för att mötas, diskutera, fatta beslut – allt utifrån vår vision om ett samhälle utan rörelsehinder.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – förbundsmöte är högtid – och detta förbundsmöte är extra högtidligt då det sammanfaller med att vårt förbund firar 90 år!

En aktningsvärd ålder, en ålder som vittnar om påtagligt behov, om idogt arbete och om stort engagemang. En ålder som visar att vi är ett förbund att räkna med.

Vi är stolta över den erfarenhet och den kunskap som vårt förbund och vårt namn är förknippat med.
Vi är stolta över vår 90-åring, över allt DHR betytt och påverkat genom åren och för allt denna 90-åring står för i dag – men – jag hoppas inte vi kommer behövas i ytterligare 90 år!
Samtidigt – tiden är verkligen ännu inte inne för avveckling!

Tvärtom vittnar samhällsutveckling och våra medlemmars berättelser och erfarenheter om att vi fortfarande behövs, i dag kanske än mer än på mycket länge.

Därför måste vi mobilisera.
Vi ska samla våra krafter och vi ska välkomna nya engagerade i arbetet.
Vi ska vara den självklara samlingsplatsen för personer med nedsatt rörelseförmåga som vill påverka sin egen och andras möjlighet till delaktighet, som vill jobba för ett samhälle där allas lika värde får genomslag i praktisk politik.

Vi ska stötta varandra och med glädje och gemenskap som drivkrafter tillsammans med vårt engagemang för att förändra,  arbeta för att för personer med nedsatt
rörelseförmåga ska kunna leva som andra, ska ha samma rättigheter och möjligheter
och inte begränsas och diskrimineras på grund av hinder vi människor skapar när
vi inte utgår från den mänskliga mångfalden.

Om vi blickar framåt har valåret 2014 redan inletts. Min uppmaning och önskan är – låt det bli ett valår då värderingar lyfts, en valrörelse som handlar om visioner, drömmar, förväntningar om hur vi ska nå dit.

I dag verkar många gånger politik blivit samma sak som ekonomi. Självklart måste förslagen finansieras. Men – låt pengar vara ett medel, inte ett mål i sig. Låt politik handla om människor och om hur vi ska ha det, tillsammans.

Alla vi som står bakom alla människors lika värde måste göra vad vi kan för att låta detta viktiga och grundläggande genomsyra valrörelsen. Att den får genomsyras av konkreta diskussioner och debatter om hur vi ska nå ett samhälle där detta också återspeglas i konkret politik så alla – oavsett funktions-förmåga, kön, etnicitet, sexuell läggning, könsidentitet, tro, ålder – har samma möjligheter och rättigheter. Vilken vitaliserande debatt vi skulle kunna få!

Här behövs DHR, ja – hela rörelsen!
Min dröm är att funktionshinderrörelsen ska ta ett gemensamt helhetsgrepp. Tänk om vi kan få till en enda stor valkampanj som fokuserar just på det stora, gemensamma funktionshinderperspektivet som ju fortfarande saknas helt i den partipolitiska debatten.

Därefter ska vi naturligtvis utifrån våra olika erfarenheter och inriktningar konkretisera och exemplifiera – men låt oss inte fastna i detaljer, slag av funktionsnedsättning eller diagnos, utan låt oss göra en gemensam kraftsamling för en politik där allas lika värde faktiskt betyder något – oavsett funktionsförmåga.

Arbetet för en diskrimineringslagstiftning som omfattar också bristande tillgänglighet har varit en av de frågor som genomsyrat vårt arbete den gångna mandatperioden. Den är viktig ur flera aspekter: naturligtvis för att den som utestängs ska kunna få sin sak prövad, men framförallt för att det behövs ett politiskt ställningstagande för en samhällsutformning som utgår från oss människor. Det behövs ett politiskt ställningstagande som tydliggör att lagstiftning om hur vi bygger, hur de allmänna kommunikationerna utformas, hur verksamhet bedrivs – ska efterlevas och ha oss människor som måttstock.

För fem veckor sedan i dag tillkännagavs att regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen med ett lagförslag om bristande tillgänglighet som diskriminering! Ansvarig minister, Erik Ullenhag, var tydlig med att man inte är i hamn ännu men benämnde samtidigt detta steg framåt som en delseger för Torsdagsaktionen.

Detta är en bekräftelse på att kampen spelar roll!
Att vi kan påverka och förändra. 

I går när vi som vanligt stod utanför Rosenbad hade det gått 1063 dagar sedan remisstiden för Bortom fagert tal gick ut och det är nu 1 år och 10,5 månader sedan DHR inledde Torsdagsaktionen och vi har nu kommit upp i hela 21 organisationer som står bakom aktionen – det är fantastiskt!

Jag vill tacka alla som hejat på på distans, som varje vecka sprider budskapet på facebook och twitter, som fått insändare och debattartiklar publicerade, som bloggat, som tagit upp frågan vid möten med lokala politiker. Tack till avdelningar och distrikt som kombinerat en utflykt/studieresa till Stockholm med att närvara vid Rosenbad. Exempelvis genomförde SRF Dalarna i vintras ett nytt så kallat dalauppror och tog sig ned till Rosenbad för att delta, kan dock avslöja att denna gång åkte dalmasarna och dalkullorna buss. DHR Norrköpingsavdelningen genomför den sista torsdagen varje månad en stödaktion utanför sitt rådhus.

Tack alla som i sitt dagliga liv inte har möjlighet att hänga på men som ändå lyckats planera så ni kunnat delta vid de två större sammankomsterna – Torsdagsaktionen XL i maj då vi var fler än 300 och vid 1000-dagarsaktionen 15 augusti då vi samlades svartklädda, med ryggarna vända mot Rosenbad som en markering att detta inte är ok.

Jag tror det är viktigt med aktioner och aktiviteter av detta slag. Dels för att de syns utåt och dels för att de är samlande och stärkande och faktiskt riktigt roliga – även om budskapet är allvarligt.

Nu har FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning snart gällt fem år i Sverige och till våren som kommer är det dags för FN att granska Sveriges efterlevnad. Vi har en lång väg kvar till ett samhälle där vi är fullt delaktiga och där vi har full tillgång till våra mänskliga rättigheter:

Annars skulle inte assistansen monteras ned och människor som för 20 år sedan när reformen kom fick självbestämmande nu – om inte bokstavligt så i alla fall bildligt – låsas in igen.

Annars skulle inte så många röster oemotsagda kunna skylla bostadsbrist och lågt byggande på tillgänglighetskraven, då skulle inte idéerna om att inte längre bygga alla studentbostäder enligt lagstiftningens minikrav på tillgänglighet och användbarhet kunna lyftas så som nu sker. 
 
Då skulle inte undersökning efter undersökning visa på att personer med funktionsnedsättning har sämre ekonomi och sämre hälsa. Då skulle inte sysselsättningen bland personer med funktions-nedsättning fortsätta sjunka även i högkonjunktur.

Då skulle inte Arbetsförmedlingen komma på att koda inte bara personer med funktionsnedsättning
”på riktigt” utan också de som är piercade, m överviktiga, osociala luktar illa.

Nej istället skulle det vara en självklarhet att utgå från Design för alla när vi utformar Sverige, innovation för allas möjlighet till delaktighet skulle uppmuntras och premieras. Bedömning av assistansbehov skulle inne innebära minuttagning och tidsstudier.

En väg mot att nå dit är att synas, vara stolta, kräva våra rättigheter. Vi ska också stå upp för andras rättigheter, för allas rättigheter, precis som vi väntar oss att andra grupper står upp för oss.

Att alla har samma rättigheter och möjligheter, oavsett sexuell läggning, funktionsnedsättning,
etnicitet, ålder, kön, religion, är allas vårt gemensamma ansvar. Att ha erfarenhet av en diskrimineringsgrund förpliktigar gentemot andra grunder. Den som kräver sina rättigheter måste också ställa upp för andras.

Förutom att handla om solidaritet visar så väl både historien och samtiden att det finns många likheter när man tittar på hur olika grupper/diskrimineringsgrunder utestängs eller särbehandlas. 

Ett exempel på det beskrev Jonas Franksson, tidigare förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade, nu debattör, skådespelare och regissör, i samband med avslöjandet om registreringen av romer:

När jag läste Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon förra året, slogs jag av hur många historiska paralleller det finns mellan romer och vi som har lite större funktionsnedsättningar.
Vi fick rätt till skolgång ungefär samtidigt. Vi fick rätt att bo var vi ville i samhället och inte i läger eller på institution, strax efter varandra. Vi tillhörde båda de första grupperna som utrotades under andra världskriget och vi har båda fått föra en hård kamp för att inte detta ska glömmas bort. Vi
tillhör båda de grupper som drabbades hårdast av statens tvångssteriliseringar. Någon vecka innan det kommer fram att polisen i hemlighet registrerar den romska befolkningen i Sverige, så uppmanar statens/kommunens handläggare mig att ta in en främmande person in i badrummet för att hon ska kunna registrera hur jag gör när jag duschar. Det som sker nu handlar om oss alla och vilket
samhälle vi vill leva i.

Ja, det är precis vad det handlar om – vilket samhälle vi vill leva i.

Jag är stolt över vårt ungdomsförbund Unga Rörelsehindrade som vid sitt förbundsmöte helgen som gick, utifrån människovärde och utifrån de historiska likheterna, antog ett tydligt ställningstagande mot främlingsfientlighet och mot samarbete med främlingsfientliga partier. Heja dem!

Det finns också andra positiva signaler – förutom att vi egen medvetenhet blir högre och att vi syns – att ta fasta på, jag tänker på vallagskommitténs förslag att kommunernas möjlighet att begära och få dispns för att använda otillgängliga vallokaler föreslås försvinna, samt tankarna om e-röstning vilket skulle innebära att också den med nedsatt handfunktion eller nedsatt syn skulle ha rätten till valhemlighet.

Jag tänker också på att funktionshinderrörelsen för första gången i år varit inbjuden till minnes- ceremonin för förintelsen och för första gången till Riksmötets öppnande, där också statsministern för första gången inkluderade och nämnde personer med funktionsnedsättning i sin regeringsförklaring.

Spelar det verkligen någon roll? Det viktiga är väl konkreta åtgärder och konkret politik?

Ja självklart, det viktiga är konkreta åtgärder, men ja – även att nämnas spelar roll. Jämfört med att inte nämnas, att helt osynliggöras så är det en stor förbättring, ett litet steg kan tyckas, men ett viktigt. Det första steget mot verklig förändring är synliggörande. Därför är det så viktigt med HAIKU projektet som Handikapphistoriska föreningen drivit för att också vår historia ska finnas med i historiebeskrivningen – vår historia måste också berättas. Det kanske allra bästa exemplet är vår bild av hur det gick till när vi fick skolplikt i Sverige. Tror de flesta av oss har årtalet 1842 och folkskolestadgan någonstans i minnesgömmorna från historielektionerna. Men – det var ju faktiskt ofattbara hela 120 år senare, 1962, som rätten att gå i skolan kom att omfatta också barn med nedsatt rörelseförmåga. Det är viktigt att veta om vår historia för att kunna förändra vår framtid!

Om vi vill bli morgondagens självklara organisation för de som står bakom vår vision om ett samhälle utan rörelsehinder beror på om vi i dag vågar utmana gamla sanningar och pröva nya vägar, om vi vågar gå före och leda utvecklingen eller om vi stagnerar och tittar på för att sedan eventuellt följa efter eller om vi – i alla värsta fall envist hävdar att det är ju inte vi som förändrats utan alla andra och tar gårdagens framgångar som intäkt för att fortsätta göra som vi alltid har gjort.

Medlemmen i fokus har varit ute på remiss – vi fick ett enormt gensvar och jag vill tacka alla avdelningar, distrikt, enskilda medlemmar samt organisationer och företrädare utanför DHR som tog sig tid att komma in med sina synpunkter. Efter att ha gått igenom svaren, efter att noga ha bearbetat alla synpunkter, vänt och vridit – med hela förbundets bästa för ögonen – lägger förbundsstyrelsen fram Organisation 2014 för förbundsmötet att ta ställning till.

Det är ett förslag till ett framtida DHR där vi känner väl igen vårt förbund samtidigt som vi föreslår genomgripande förändringar för att anpassa oss efter vår omvärld och den tid vi verkar i och vill påverka. En genomgripande förändring är nödvändig och jag ser fram emot morgondagens debatt och beslut för ett DHR där vi tydliggör att det är medlemmen det handlar om, medlemmens möjlighet att göra sin stämma hörd, att arbeta utifrån DHRs vision och att vara delaktig i rättighetskampen.

Stora förändringar är uppbyggda av flera små och varje resa börjar med ett steg. Oavsett om det handlar om vårt påverkansarbete eller om hur DHR skall vara organiserat och fungera kan man aldrig inte förvänta sig förändring av andra om man inte själv gör vad man kan.

Jag tror på detta att leva som man lär som fullkomligt grundläggande när det gäller påverkansarbete, ideologiska ställningstaganden, när det gäller ledarskap, värderingar, förändring och förnyelse.

Det är egentligen inte svårare än så – även om det ibland kan kännas nog så komplicerat – men det handlar om medvetenhet, medvetet arbete och att ständigt upprepa för oss själva och för andra vad som gäller och hur vi lever upp till att allas lika värde faktiskt gör avtryck i vardagen och i politiken – som företrädare och som förbund. Det är en väg till framgång.