Generalsekreterare Nora Eklöv var under förra veckan på statspartsmöte om CRPD (FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning) vid FN:s högkvarter i New York.

Statspartsmötet, eller Conference of State Parties (COSP) on CRPD, är världens största funktionshinderkonferens och alla 178 länder som skrivit under att följa konventionen samlades. På plats fanns totalt 1 500 personer vilka bl.a. var ministrar, kungligheter, presidenter och vicepresidenter, representanter från ambassader samt från funktionshinderrörelsen och andra människorättsorganisationer. Över 180 organisationer fanns på plats.

Årets tema för mötet var hur man säkerställer full inkludering av personer med funktionsnedsättning genom att fullfölja CRPD med tre underteman om digitalisering och IT för att möjliggöra inkludering av personer med funktionsnedsättning, full inkludering inom kultur, sport och rekreation samt högsta standard för hälsa bland personer med funktionsnedsättning. Konferensen ägde rum den 11–13 juni. Till den stora konferensen hölls över 91 olika side-events (seminarium). Den 11 juni talade Nora vid ett side-event om inkluderande skolgång som anordnades av Sveriges FN-representation (Permanent Mission of Sweden), Nordens Välfärdscenter och Nordiska Ministerrådet. Länk till UN Web TV där man kan se talet och seminariet samt talet i text finns längre ned i den här texten. I den svenska delegationen ingick representanter för Funktionsrätt Sverige, Lika Unika, Nordiska Ministerrådet, Nordens Välfärdscenter, Myndigheten för delaktighet (MFD) och regeringskansliet. Nora representerade Nätverket Unga för tillgänglighet, Nuft, som är Sveriges samlade ungdomsfunktionshinderrörelse där Unga Rörelsehindrade ingår. Nedan kan ni läsa Noras dagbok.

Måndagen den 10/6 började med informationsmöte vid den svenska FN-representationen i New York på Dag Hammarskjöld Plaza. Vid mötet deltog Olof Skoog, Sveriges FN-ambassadör. Olof berättade om hur läget i världen ser ut kring funktionshinderfrågor, vilket dessvärre inte verkade särskilt hoppfullt då många länder backar i utvecklingen när det kommer till våra frågor. Det kändes därför som att det var väldigt viktigt att vi medverkade. Efter mötet gick vi i samlad trupp till FN:s högkvarter. Där hade Civil Society Forum börjat, vilket är en stor konferens till för organisationer för att förbereda inför det stora statspartsmötet, eller Conference of State Parties. Jag lyssnade ett tag när FN:s organ Internationella Arbetsorganisationen (ILO) pratade om socialt skyddsnät och man presenterade att enbart 28 % av personer med funktionsnedsättning i världen har rätt till samhällsstöd. Efter lunch hade jag ett möte med Maria Montefusco från Nordens Välfärdscenter, Astrid Utterström från Nordiska Ministerrådet och Eivind Digranes från Unge funksjonshemmede, Nufts motsvarighet i Norge. Vi förberedde inför side-eventet dagen efter, där jag och Eivind skulle tala men fick också chans att prata lite om våra organisationer och jämföra hur ser ser ut i våra nordiska länder. Efter mötet hölls en avslutning på Civil Society Forum.

Tisdag den 11/6 började med ett tidigt möte med delegationen där vi gick igenom vilka side-events vi skulle delta vid. Sedan var det dags att ta plats i den stora och mäktiga General Assembly-hallen (Generalförsamlingen), det ställe där i princip alla presidenter talat. Där inleddes statspartsmötet, eller Conference of State Parties no. 12, av bland andra FN:s generalsekreterare António Guterres samt representanter från FN-kommittén om CRPD och civilsamhällets representant. Ordförande för hela konferensen var Luis Gallegos, FN-representant från Ecuador. Värdländer för i år var Ecuador, Finland, Liberia, Singapore och Ungern. På invigningen pratade man om vikten av att våra frågor uppfattas som allas frågor, att det i slutänden rör alla eftersom befolkningen blir allt äldre och behöver mer stöd och är i behov av universell utformning. Samtliga länder som deltog skulle hålla ett treminuterstal och talarlistan började betas av ganska snart inpå mötets invigning för att alla skulle hinna tala under de dagar som konferensen pågick. Drog man över talartiden så kopplades micken bort. Sveriges platser i konferenssalen behövde alltid vara bemannade av någon från delegationen under tiden som konferensen pågick (kl. 10:00–18:00 varje dag). Vid lunch hölls ett informellt lunchmingel för personerna som skulle delta vid eftermiddagens side-event. Efter lunch deltog jag vid ett side-event där man firade att International Disability Alliance, IDA, fyllt 20 år. Vid side-eventet pratade man om vad man uppnått med organisationen samt framtida utmaningar. Sveriges Myndigheten för delaktighet mottog ett pris.

Sedan var det dags för ”vårt” side-event om inkluderande skolgång. Moderator var Charlotte McClain-Nhlapo från Världsbanken. Jag var först ut och inledningstalade tillsammans med Jan-Christian Kolstø, statssekreterare från Norges kulturdepartement. Vid seminariet talade även en representant var från Unicef, Finlands regering, en funktionshinderorganisation i Finland, Islands regering, Danmarks regering, Myndigheten för delaktighet, Lika Unika, ungdomsrepresentanter från Kenya, Filippinerna och Norge samt Sveriges FN-ambassadör Olof Skoog, som höll ett avslutningstal. Det var mycket intressant att höra hur utbildning ser ut runt om i Norden, länderna har liknande problem när det kommer till bristen på hjälpmedel och tillgänglighet. Seminariet fick mycket bra respons från publik och organisationer som lyssnade och intresset var stort.

Onsdag den 12/6 inleddes i konferenssalen där det pågick ett panelsamtal om teknologi och inkludering. Jag passade på att prata med övriga svenska delegater om vad de varit på för side-events och vad som sagts där samt om hur situationen för oss med funktionsnedsättning ser ut i Sverige. Efter en kort lunch deltog jag vid ett side-event där man pratade om Kalle Könkköläs avtryck i funktionshinderrörelsen. Kalle Könkkölä var en finsk politiker och aktivist, han var den första politikern med funktionsnedsättning som kom in i riksdagen i Finland. Kalle jobbade mycket med funktionshinderpolitik i utvecklingsländer och kämpade för Independent Living. Han gick bort i november 2018, därför hölls detta side-event till hans minne. Flera av de medverkande delade med sig om minnen de hade av Kalle och tog samtidigt upp hur de jobbar idag och hur framtidens utmaningar ser ut. Sedan var det dags att bege sig till kontoret för UN Women där det hölls ett High Level Meeting i samband med statspartsmötet. Mötet handlade om vad länderna gör och vill uppnå på området när det kommer till levnadsvillkor för kvinnor med funktionsnedsättning. Många av talarna tryckte på samma sak, att statistiken för kvinnor med funktionsnedsättning generellt ser sämre ut än för män med funktionsnedsättning. Förutsättningarna är inte likvärdiga och det finns mycket kvar att göra på området genom att utöka inkludering och motverka fördomar. Då mötet pågick i tre timmar och mycket av det som sades upprepades kände jag att det inte gav så mycket och bestämde mig för att gå tillbaka till FN-huset och den stora konferensen där det nu pågick ett panelsamtal om social inkludering och rätten till högsta möjliga standard för hälsa för personer med funktionsnedsättning. På vägen träffade jag Christina från Jamaica och vi diskuterade kring det Disability ID som hennes organisation försökte införa i Jamaica, alltså ett ID-kort för personer med funktionsnedsättning som automatiskt skulle ge en rätt till stödinsatser. Med ID-kortet skulle man också kunna samla in statistik om personer med funktionsnedsättning. Jag berättade att jag skulle vara rädd för att bli registrerad med ett sådant ID och hon sa att hon aldrig tänkt på det på det sättet, samtidigt som hon blev väldigt förvånad när jag berättade att vi i Sverige måste ansöka om varje stödinsats från olika myndigheter och kommuner. Dessa utbyten med andra länder tyckte jag kändes mest givande under konferensen och resan.

Torsdag den 13/6 var den sista dagen i FN:s högkvarter och jag började dagen med ett side-event om feministiskt ledarskap inom funktionshinderrörelsen. Det konstaterades att det inte finns något internationellt nätverk där kvinnor med funktionsnedsättning samlas och att det skulle behövas. Det förekommer att kvinnoorganisationer nekar kvinnor med funktionsnedsättning som vänder sig till dem för att man anser att de hellre borde vända sig till en funktionshinderorganisation. Kvinnor med funktionsnedsättning ses i många situationer enbart som funktionsnedsatta trots att vi också är kvinnor och kan ha sociala problem och råka ut för förtryck på grund av vårt kön. Vi behöver finnas på alla plan och i alla organisationer för att bli fullt inkluderade. Funktionshinderperspektivet måste finnas med överallt. Alla frågor påverkar oss och våra frågor påverkar alla. Alla i salen önskade att side-eventet skulle bli en kick-off för ett nytt feministiskt nätverk och jag skrev upp mig på en kontaktlista! Eftersom några av oss i den svenska delegationen skulle åka hem under eftermiddagen hade vi allihop en gemensam lunch för att dela med oss av våra tankar och reflektioner kring vad som hänt under veckan. Sedan var det dags för avslutning och jag bemannade Sveriges stol ensam under den sista timmen. Konferensen slutade med att vicepresidenterna för värdländerna samlades i en panel där de fick summera vad som sagts, allt som sagts under konferensen kommer att sparas inför framtiden. Hela konferensen finns också att se på UN Web TV om man vill.

Att summera alla intryck och tankar nu efteråt är svårt. Något som jag tänkt mycket på nu under dagarna efter att jag kommit hem är hur mycket hemskheter som personer med funktionsnedsättning drabbas av världen över och hur lite man talar om dem. Jag hörde talas om döva flickor i Asien som säljs som barnbrudar till äldre män för att flickorna inte kan kommunicera och tala om sin situation. Jag hörde också talas om att det förekommer att barn som föds med funktionsnedsättning mördas i bl.a. Brasilien, antingen för att det finns en sed inom vissa folkstammar eller för att föräldrar inte ser någon framtid i ett hårt och dömande (lokal)samhälle. I vissa länder förföljs och mördas personer som lever med albinism på grund av att vissa tror att deras kroppsdelar har en helande kraft eller för att de är demoner. Och i många västländer blir vi fler och fler som nekas rätt till stöd och inkludering.

Men det finns också starka krafter som kämpar för att förändra. I länder där barn med funktionsnedsättningar mördas, jobbar regeringarna för att få till ett bidrag så att föräldrarna känner att barnet istället blir en inkomst. Det kanske inte är en hållbar lösning men situationen är akut. Personer jobbar för att lyfta fram situationen för döva flickor och för personer med albinism. Och vi är många organisationer som säger ifrån när våra givna rättigheter dras in på och vi blir av med stödinsatser. Det viktigaste jag tar med mig från konferensen och resan är att börja argumentera utifrån att våra rättigheter inte enbart rör personer med funktionsnedsättning, utan också kvinnors rättigheter, HBTQ-personers rättigheter, barns rättigheter. Helt enkelt mänskliga rättigheter. Och så länge vi är många som vill framåt och ha ett bättre samhälle finns det hopp.

Länk till side-eventet om inkluderande skolgång

Nora Eklöv
Generalsekreterare