LSS garanterar ovärderliga rättigheter för unga med rörelsehinder. Det är därför mycket oroande att regeringen aviserat ytterligare försämringar av LSS, skriver Nora Eklöv i Dagens Samhälle.
Sveriges barn-, äldre- och jämställdhetsminster, Åsa Regnér, tycker att man ska införa kostnadskontroller för LSS. Argumentet till varför kontrollerna ska införas sägs vara att antalet beviljade timmar har ökat men att antalet brukare inte gjort det.
Vi på Unga Rörelsehindrade ser att det inte är så enkelt, här finns det en rad andra faktorer som påverkar. Många håller med oss. Tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg är en av dem. På 1990-talet var Westerberg den som drev igenom LSS.
I en artikel riktar även han skarp kritik mot Åsa Regnér och pekar på att hon har en felaktig syn när det gäller kostnaderna som gäller den personliga assistansen.
Ska man börja skära ned i assistansen kommer man även att inskränka de mänskliga rättigheterna för de som redan är berättigade insatserna, något som vår förbundsordförande Björn Häll-Kellerman uttalade sig om under förra veckan. Det finns flera perspektiv att väva in när man pratar om kostnader.
LSS kom till 1993, 15 år innan FN:s konvention för personer med funktionsnedsättning. Den kom till utifrån insikten om att vi, personer med funktionsnedsättning måste ha samma rätt till samhället som andra.
Fakta är att den personliga assistansbranschen uppskattar att det anställs cirka 90 000 personliga assistenter, många av dem unga. Fakta är att 85 procent av “kostnaderna” går tillbaka till staten i form av skatt och avgifter.
Fakta är också att personlig assistans har ökat delaktighet, självbestämmande, full delaktighet och lika möjligheter och minimerar isolation och utanförskap bland personer med funktionsnedsättning.
Vi i Unga Rörelsehindrade ser en oroväckande förändring kring frihetsreformen LSS. Följer man vad som hänt med reformen genom åren är det svårt att inte se att åtdragningar har skett:
1996 tillkom de grundläggande behoven, vilket innebar att endast preciserade hjälpbehov faller under kriterierna för att få rätt till insatserna enligt LSS.
Sedan 1997 delar kommun och Försäkringskassan på ansvaret om personlig assistans, vilket bidrar till att de som har hjälpbehov under 20 timmar får beslut av kommunen. Men i olika kommuner ser både ekonomi och riktlinjer olika ut, det leder till att lika möjligheter till insatser oavsett var man bor inte kan garanteras.
Sedan 2001 kan personer som är över 65 år behålla sin assistans men inte ändra sitt hjälpbehov, det vill säga byta fritidsaktiviteter, resa eller kanske arbeta vidare.
2013 tillkom allt hårdare regler och integritetskränkande metoder för att kontrollera och utreda de assistanssökandes och de assistansberättigades hjälpbehov.
2015 ifrågasattes om “hjälpbehov som förutsätter ingående kunskaper” ska kunna gälla andra än de som har psykiska funktionsnedsättningar, vilket exempelvis drabbar de som har behov av medicinering hemmavid.
Dessa händelser visar en skrämmande utveckling för personlig assistans, vi vågar inte tänka oss hur framtiden ska bli om det fortsätter så här.
Här har rättigheter tummats på trots löften att det inte skulle ske. Det är viktigare än någonsin att stå upp för mänskliga rättigheter. Att se att personlig assistans och andra insatser inom LSS garanterar ovärderliga rättigheter för så många individer som inte annars kan garanteras.
Vi vill inte att lagen urholkas mer, regeringen måste kunna garantera alla medborgares rättigheter fullt ut.
Nora Eklöv
Ledamot, Förbundet Unga Rörelsehindrade