Sista lördagen i augusti var jag inbjuden att, tillsammans med Tobias Holmberg förbundsordförande för DHRs ungdomsförbund Förbundet Unga Rörelsehindrade, medverka vid DHR Norrköpings torgmöte som inledde avdelningens så kallade politikervecka.

Eftersom Norrköping är min uppväxtstad var det extra speciellt att få tala på torget mellan varuhusen där jag rört mig så många gånger. Det var också speciellt att få medverka tillsammans med Tobias eftersom vi båda nu ska lämna våra uppdrag och då vi båda två kommer från samma lilla samhälle utanför Norrköping: Skärblacka med 5000 invånare. Vilket sammanträffande är inte det!

Jag talade om att alla människors lika värde måste få genomslag i praktisk politik, refererade bakåt till min skol- och gymnasietid i Norrköping – staden där jag gick ut första gången, blev kär första gången, hade mitt första sommarjobb. Försökte ge en bild av den utveckling som skett och allt det som inte skett. Hur vi när vi bedömer vår möjlighet att leva som andra måste göra det i relation till vår omvärld. Hur vi när vi ser på utvecklingen för personer med funktionsnedsättning måste göra det i relation till samhällsutvecklingen i stort. I år fyller DHR 90 år och självklart har mycket förändrats under detta snart sekel vi har funnits – men hur mycket har inte livet och förutsättningarna förändrats för alla i vårt samhälle under denna tid. Jag talade om att vi alla har ett ansvar för vilket samhälle vi vill ha.

Tobias höll ett helt fantastiskt tal som berörde djupt och starkt. Han pratade om främlingsfientlighet, om hur personer med funktionsnedsättning avrättades i nazisternas gaskammare, hur vi tvångssterliserades och hölls instängda på institutioner i en inte allt för avlägsen tid. Han pratade om hur den stora frihetsreformen, personlig assistans, nu monteras ned och vad det leder till.

Jag har fått hans tillåtelse att lägga in av hans text här och jag väljer de avslutande orden:

Jag vill i detta tal även blicka framåt, till ljusare tider.
För ja, jag tror inte det för alltid kommer se mörkt och dystert ut. Jag, som
ändå är relativt ung med med 20 år, vågar ha framtidshopp. Vad kommer då i framtiden? Jag vill nog dela upp det lite. Vi kommer driva igenom en
diskrimineringslagstiftning som klassar otillgänglighet för diskriminering. Det
kommer vi göra inom en relativt snar framtid, kanske 1 år, kanske 5. Sen då?
Ska vi sätta oss ner att vara nöjda?

Nej. Vårt mål är och måste vara ett samhälle där funktionsnormen inkluderar oss som idag står utanför den. Målet måste vara att mina barnbarn ska vara självklara individer i vilken dokusåpa som helst, på vilken arbetsplats som helst och i vilken studentlägenhet som helst oavsett
funktionalitet!

Vi, alla här idag, har ett ansvar och en skyldighet att bidra till samhälls förändringen.
VI gör det nu, och vi kommer fortsätta göra det.
Vi måste mobilisera, synas och höras.
Vi är en stor del av gruppen människor och vi spelar roll!