Covid-19. Det är lätt att ta livet för givet. Att tro att det jag har idag också kommer finnas kvar imorgon. Det är lätt att glömma att vi allihop, även jag, är sårbara. Att glömma att när som helst kan jag tvingas ändra såväl mitt sätt att leva som mitt sätt att se på världen. Förbundsordförande Hanna Öfors skriver om när livet plötsligt sattes på paus.

Nu sitter vi här du och jag – jag är instängd i en liten lägenhet i förorten och du någonstans i världen, i ditt hem eller på den plats du råkade befinna dig när allting vändes upp och ned. Nu har vi tid att reflektera; nu är det dags att tänka om. Detta är ett tillfälle för oss alla att fundera på vad som på allvar är viktigt för oss här i livet och lära oss att uppskatta de privilegier som just vi har. Vad är det som är viktigt på riktigt och vad behöver vi människor, oavsett var vi bor eller vilken socioekonomisk grupp eller klass vi tillhör, för att känna oss tillfreds med livet?

Jag har under hela mitt liv levt med föreställningen att jag är fredad från katastrofer. Jag har inbillat mig att jag, i och med min förhållandevis lindriga funktionsnedsättning, inte kommer att drabbas av fler svårigheter i livet. Självklart förstår jag på ett intellektuellt plan att det inte är någon garanti men känslan har ändå varit grundmurad i mig. Nu konfronteras jag av sanningen, nu kan jag inte blunda längre. Ingen människa går säker och vem som helst kan när som helst behöva omvärdera sitt liv och ändra sitt sätt att leva.

En vanlig vardag har jag möjlighet att röra mig relativt obehindrat i samhället, arbeta och träffa sociala kontakter. Att kunna ta en kaffe på mitt favoritkafé, äta lunch med en vän, gå på museum eller se den senaste Star Wars-filmen på bio, saker som jag alltid har tagit för givna, är nu om inte omöjliga så åtminstone förenade med en stor risk. 

Jag har ekonomiska förutsättningar för att leva det liv jag vill, utan att behöva göra alltför stora uppoffringar eller kompromisser. Nu vet jag plötsligt inte riktigt när jag kommer att kunna vara på plats på jobbet igen. Kanske är du en av de många som just nu har blivit satt i samma sits.

För många unga rörelsehindrade är detta redan vardag sedan länge. De har sedan många år fått sin frihet inskränkt som en konsekvens av att samhället inte går in med det individuellt utformade stöd som behövs för att fullt ut och på sina villkor kunna bryta isoleringen och delta i samhället. Utbrottet av det nya coronaviruset har försatt mig och andra i en helt ny verklighet, en verklighet där vi alla är lika; lika handfallna och maktlösa. För att travestera ett gammalt ordspråk: Inför kris och katastrof är vi alla lika.

Det är dags att visa solidaritet! Vi måste säkerställa att det nu finns förutsättningar, för personer som behöver praktiskt stöd i sin vardag, att leva i karantän på ett säkert sätt.  Vi måste se till att aldrig glömma hur det påverkar en människa att leva utanför samhällsgemenskapen. Låt oss lära oss av detta och inse att även framöver behövs såväl politiska som ekonomiska möjligheter till full delaktighet för alla.

Hanna Öfors
Förbundsordförande
hanna@ungarorelsehindrade.se