LSU påstår själva i sin verksamhets plan att de ska vara en tillgänglig mötesplats. Och under Almedalen ska jag delta på ett av deras seminarium om ungas engagemang. Jag blir kvar i dörren. Framför mig ligger en ramp av stadig kvalitet men på tok för brant för att jag självständigt och säkert ska ta mig fram i rullstol.

LSU jobbar med tillgänglighets och diskriminerings frågor. De har även tagit hjälp av flertalet olika organisationer inom tillgänglighetsrörelsen. Men det  verkar de fortfarande som om de inte förstå vad tillgänglighet handlar om. Att efter flera år inte veta det är anmärkningsvärt.

Detta är inte första gången ett möte med LSU varit otillgängligt. Under ett liknande LSU-seminarie har ramper funnits men försvunnit när de behövdes, det har funnits nötter i entrén, hörselslingor har inte fungerat och nu under Almedalen stängs vi med rullstol ute.

Jag börjar starkt ifrågasätta vad LSU sysslar med. Vet de vad ett tillgängligt arrangemang innefattar? Att hen själv ska kunna ta sig in till platsen. Väl där inne ska alla kunna delta och tillgodogöra sig informationen. Inte som under Almedalen, flera utestängande och odemokratiskt seminarium där alla inte kunde delta.

LSU har haft många försök på sig. Och det verkar inte bli bättre. Det måste vara ganska pinsamt vid det här laget. Mest pinsamt tycker jag att det är. Jag skäms för LSU. De lovar bot och bättring gång på gång. Men vad händer? Tar de överhuvud taget till sig informationen? Frågorna är fler än svaren.

Daniel Pollak, styrelseledamot i Unga Rörelsehindrade. Talesperson i tillgänglighets- och bemötandefrågor.