“Kan hon gå?”. Kvinnan ser nonchalant ut över sin disk och fäster blicken på min pappa, som står någon decimeter ifrån mig vid min sida. Jag flikar in själv och meddelar att ja, jag kan gå kortare sträckor och kan därför ta mig ombord flyget själv. Kvinnan ser på mig med en förvirrad blick när hon nu inser att tjejen kan både gå och prata, trots att jag sitter i rullstol.

Jag rullar uppför den branta backen klädd i sport-BH och korta shorts i den stekande värmen. Jag har ett band som håller min mobil som jag lyssnar på musik från. Det är tydligt att jag tränar. Utan förvarning känner jag hur motståndet lättar och jag vänder mig om för att se en främmande man som puttar på min rullstol. Hade han frågat om jag behöver hjälp? Nej.

Som rullstolsburen, är min röst fruktansvärt ofta tagen ifrån mig. Jag är så trött på att behöva höja rösten för att få ha en röst överhuvudtaget. Jag måste konstant säga åt människor, inte bara att släppa min rullstol utan till och med skälla ut dem för att de inte har frågat i första hand, därför att folk inte tilltalar mig. Varför anta att jag är inkapabel till att ta hand om mig själv, prata för mig själv eller klara vardagliga saker på egen hand? Hela tiden bemöts jag av de här fördomarna som säger att jag klarar mindre än jag gör. Att jag inte bara är inkapabel till att gå, men också att prata, tänka och att ha en åsikt. I vårt samhälle har vi så fasta stereotyper och normer att om man platsar in i något av kriterierna blir man helt plötsligt stämplad som ett `slags´ människa. Då menar jag att om man sitter i rullstol och har en fysisk funktionsnedsättning, anser folk att det självklart medföljer en psykisk funktionsnedsättning. Man kan aldrig bara inte kunna gå, man kan då ingenting i vårt samhälles ögon. Så om man är gay, ska man då automatiskt älska smink och prata på det där sättet som alla tycks känna igen? Sist jag kollade betyder att vara gay att man attraheras till samma kön, inte något annat. Det är samhällets oskrivna regler. Vi kategoriserar människor utifrån vad vi har sett tidigare, sedan sprids den uppfattningen och innan man vet ordet av det är det den nya normen. Visst är det frustrerande?

Det här har pågått så länge jag kan minnas. Mitt första minne av att växa upp annorlunda, är att mina föräldrar behövde sätta upp en lapp i min förskola med en bild på mig och en liten text där de förklarar vad som är “fel” på mig, men att det fortfarande går hur bra som helst att leka med mig. Det här var alltså i förskolan. Dem andra ungarna kunde inte läsa, nej, lappen var till för föräldrarna. Fatta vad sjukt? Mina föräldrar behövde alltså besvara outtalade fördomar för föräldrarna vars barn gick på förskolan, att det går bra att vara med mig. Att jag behöver inte behöver vara utstött. Att jag borde inte vara utstött; och varför? För att vi har de här fördomarna om funktionsnedsatta människor som säger att en människa har inte bara svårigheter med att gå eller höra, eller en utvecklingsstörning, men även en oförmåga till kommunikation, kärlek, vänskap och allt däremellan.

I skolan idag tycker jag ändå att jag behandlas relativt bra av lärare och jag tycker inte att jag särbehandlas av dem. Av andra elever å andra sidan, har jag flera gånger fått kommentarer om att anledningen till att jag har bra betyg, är för att lärarna “tycker synd om mig”. De andra i klassen tror alltså att det är fullständigt omöjligt för mig att vara duktig akademiskt, eller till och med smart, utan det enda sättet som det kan gå bra för mig är om jag blir särbehandlad av lärarna. Jag tror att den här fördomen lätt går att koppla till den generella idéen som många människor har om rullstolsburna. Jag kan ju självklart inte veta om jag får speciella betyg på grund av mina lärares uppfattning om mig, utan jag kan bara veta hur hårt jag anstränger mig i skolan. I alla ämnen förutom i idrott.

Idrott är en helt annan berättelse för min del. Just nu har jag ett A i idrott, men jag går inte på lektionerna. Det är som ett outtalat avtal med läraren, att om jag inte säger något eller klagar på honom, eller hur lektionerna inte är det minsta anpassade, så kan jag få träna hemma utan att han ser men ändå få ett toppbetyg. Det har aldrig riktigt pratats om, men jag tolkar det som om min lärare tror att han gör mig en tjänst. Det kanske han gör; jag har ju trots allt ett A, men jag tror att det ligger något i den gängse uppfattningen att jag inte vill vara med.

Allt hänger på dessa fördomar om vad jag kan göra, vare sig det handlar om att prata, gå, sporta, eller vara en vän. Det sker hemma likaväl som i skolan. Människor drar så ofta personer med funktionsnedsättningar över en kam, och grupperar oss till en generell term som “handikappade personer”, precis som vi gör med så många olika slags människor i samhället. Det kanske blir lättare att förstå en människas förutsättningar genom att stämpla henne som en stereotyp, men det här blir extra fel när man pratar om just en människa med en funktionsnedsättning eftersom att vi inte bara har andra förutsättningar än en person utan funktionsnedsättning, men förutsättningarna skiljer sig även mellan oss.

Sluta att anta saker om folk bara för att du har en idé om hur en sådan person ska bete sig. Sluta att ha en idé om vad en “sådan” person är. Sluta att beröva människor deras rätt att tala själv och säga vem hen är och vad hen klarar. Jag måste få säga nej, jag måste få berätta om jag vill ha hjälp eller inte, jag måste få bli tilltalad och svara på frågan som berör mig, jag måste få vara en egen person. Jag bestämmer själv vem jag är och vad JAG kan göra. I mitt fall är min funktionsnedsättning bara fysisk, så anta inget annat tills jag säger det. Fördomar tar ifrån mig min röst och min rätt att få tala om för dig vem jag är.

Nicola St Clair Maitland
Elev, simmare och medlem i Unga Rörelsehindrade