I helgen ägde Vänsterpartiets 40:e kongress rum på Münchenbryggeriet i Stockholm. DHR brukar finnas med på partiernas kongresser för att knyta nya kontakter, lyssna på diskussionerna och deltaga i diskussioner under pauserna. Vänsterpartiets kongresser är lite speciella – på olika sätt – har jag förstått. För det första är funktionshinderrörelsen inbjudna som gäster – till skillnad från att ofta vara åhörare på andra kongresser. Vi får chansen att hålla hälsningsanförande vilket Ingrid Burman från Handikappförbunden gjorde på ett mycket bra sätt denna gång. Hon tog upp mycket av det som är viktigt och centralt för hela rörelsen: tillgänglighet, LSS, arbetsmarknad och om att funktionshinderperspektivet och konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska genomsyra alla områden.

Det andra, som gör Vänsterpartiets kongress lite speciell, är att alla handlingar är digitala.  Min ”granne” på gästläktaren smög dock upp en papperskopia av programmet. Inte så förvånande då jag alltid har sett vänsterpartister som lite rebelliska. Jag gillar idén med en kongress med enbart digitala handlingar men det förutsätter en laptop eller en smartphone för att kunna följa med. Även med dessa tekniska hjälpmedel var det svårt att hänga med ibland.

Jag fokuserade på de allmänpolitiska debatterna och att försöka skapa så många nya kontakter som möjligt. Jag hade ett givande lunchmöte med riksdagsledamot Eva Olofsson och Veronica Kallander från partistyrelsen. I förbfarten hann jag också presentera mig för den omvalde partiordföranden Jonas Sjöstedt. Även om handskakningarna är korta tror jag att igenkänningsfaktorn kan visa sig viktig inför framtiden. Jag sa till honom att vi kommer ses i Almedalen. ”Om inte förr..”, svarade han då.

Stämningen på kongressen var god. Många leenden och ryggdunkar till varandra. På de sociala medierna haglar peppkommentarerna mellan vänsterpartisterna. För den sakens skull var inte alla helt överens i alla lägen. Partikongressen beslutade, mot partiledningens förslag, att partiet aktivt skulle driva frågan om sex timmars arbetsdag. Fortfarande känns förslaget lite luddigt men en konkret handling är att vänsterpartiet i Riksdagen ska motionera om att tillsätta en utredning av de samhällsekonomiska konsekvenserna för ett sådant beslut. I övrigt handlade kongressen mycket om att skrota vinster i välfärden – ett annat krav som de kommer att driva hårt i valrörelsen 2014.

En fråga som resulterade i ett twitterinlägg från mig handlade om hur verksamhetsberättelsen hade belyst funktionshinderfrågorna och mer specifikt om tillgängligheten i verksamhetens olika delar inom partiet. Denna fråga skapade en paus i kongressdiskussionerna då partistyrelsen försökte sammanställa olika informationskällor för att komma fram till ett svar som de kunde ge i talarstolen. Svaret blev att personen som kunde dessa frågor inte gick att nå. Varför är det alltid så? Ansvaret för tillgänglighetsfrågan, som ju egentligen ska genomlysa alla områden, tycks alltid ligga på någon som inte är där och inte går att nå. Det känns lite typiskt bara..

Vänsterpartiet hade dock en talarstol som gick att använda även för rullstolsanvändare och en ramp som jag tror höll sig inom de acceptabla måtten och lutningarna. Detta möjliggör en likvärdig röst oavsett om du är ett ombud med eller utan nedsatt rörelseförmåga. Även ingången var densamma för alla. Jag behövde för ovanlighetens skull inte ta någon annan väg för att röra mig i lokalerna, möttes inte av några låsta dörrar eller hissar som inte fungerade. Dock var det en brant backe till matsalen som inte gjordes lättare för att det blev isigt och började snöa. Svårigheterna i backen var dock ungefär lika stora om du var gåendes eller använder rullstol så någon form av rättvisa fanns där ju trots allt. Detsamma gäller för ingången till kongressalen. Bra var att alla fick ta samma väg. Inga sidoingångar eller bakvägar. Dock var denna ingång alldeles för smal vilket stundtals gjorde det svårt att ta sig in och ut från kongressalen. De hade spärrat av en större ingång närmare scenen då denna ingång ansågs störa förhandlingarna. Nu skulle alla först igenom en smal ingång till ett mindre rum där media hade riggat upp alla sina kameror och stativ. Därinne fanns även några företag och organisationer vid sina montrar som en del av en utställning. För att komma in i kongressalen skulle du sen in genom en annan liten dörringång i bakre hörnet av kongressalen. Precis här innanför gjorde SVT alla sina intervjuer och kommentarer. Det var alltså lite trångt men även här var det inte mer trångt för mig än någon annan.

Kongressen vara i tre dagar och de höll på fram till midnatt första dagen. Andra dagen var de tvugna att bryta för att hinna med festmiddagen men var då rejält efter i dagordningen. Det kongressutalande till EU, som före kongressen ansågs vara en av de viktigare punkterna, fick utgå av tidsbrist och fick läggas på partistyrelsen att arbeta med. I ett försök att hinna i kapp började förhandlingarna också tidigare sista dagen. Jag stannade inte exakt hela tiden. Mycket på kongresserna består av val, pläderingar och andra punkter som inte är så intressanta ur DHR-synpunkt och som dessutom går att antingen läsa om i efterhand eller se på TV hemifrån. Under den tiden har inte heller någon tid att prata med mig. Partikogresserna går ju också att följa i TV men då missar jag ju det unika tillfället att knyta kontakter och representera DHR.

Jag har inte kunnat läsa mig till eller under kongressen se att det skulle finnas några motioner som var speciellt intressant för oss i DHR men jag ska kolla igenom handlingarna en gång till och återkommer om jag skulle ha fel. Det är så många motioner, motionssvar, beslut och egna anteckningar att hålla reda på att det kommer ta några dagar att smälta allt. Spontant nu är dock mitt intryck att de allmänpolitiska diskussionerna kunde innehålla betydligt fler frågor med funktionshinderanknytning och i relation till de mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättningar men jag återkommer som sagt om jag skulle hitta något i efterhand.

Jag avslutar med helgens förmodligen mest retweetade twitterinlägg av mig. Två aningslösa pojkar från hyresgästföreningen påstod att tillgänglighetsanpassningar i lägenheterna var problematiska att återställa. Varför ska de återställas? Till vad? Ska de göras otillgängliga igen? Jag har respekt för att detta kanske inte var dessa killarnas specialområde men tillgängligheten är ändå en central fråga och sättet de uttryckte detta på verkade signalera om en allmänt accepterad syn på att tillgänglighet i bostäder är ett besvär för hyresgästföreningen. Jag kommer därför kontakta hyresgästföreningen och se hur de ställer sig till detta uttalande. Bristen på tillgängliga bostäder skapar en segregering som inte avhjälps så länge grunden för segregeringen präglas av bagatellisering och okunskap. Mest beklämmande är att de hänvisade till att tillgänglighetsanpassningarna inte motsvarade gästernas krav på standard och stil. Tillgänglighetsanpassningar behöver inte vara fula! Däremot har jag sett många trappor i grå sten och  med en haltande, ojämn utformning. Sådana trappor är enligt mig ett större trendbrott i det estetiskt korrekta, stiliga och lyxiga som alla hyresgäster, enligt Hyresgästföreningen, tycks efterfråga. Vem är då denna finsmakande hyresgäst? Är det studenten som söker en billig 1:a? Hur stämmer hyresgästföreningens syn på gästens önskemål överens med det faktum att vi har bostadsbrist i det här landet?

Mina gråa hår ökar i antal när jag hör att tillgängligheten gör lägenheten dyrare men samtidigt också att tillgängligheten gör lägenheten mindre lyxig. Hur går det här ihop? Det vill jag fråga Hyresgästföreningen. Nu är klockan 01:30. Dags att nanna kudden..Godnatt!