#Metoo har fått en enorm genomslagskraft den senaste månaden. Under hashtagen träder många, främst kvinnor, fram och berättar sina erfarenheter av sexuella trakasserier.

Jag anser att vi funkisar avsexualiseras dagligen. Folk ser inte att vi har samma känslor som alla normisar har. Jag tror att detta gör så att man har svårt att ta hänsyn till vad vi vill. Vi tar mig till exempel. När jag var tonåring var jag avsexualiserad av alla i min ålder. Jag kände mig ful och kände länge att jag kunde ta vem som helst för att visa att jag var sexuell. När jag väl träffade någon som ville ha mig så hade jag ingen självrespekt. När jag var 18 år träffade jag en kille på en krog. Vi började att prata och jag tyckte att han var helt okej. Han gillade däremot mig. På den tiden hade jag komplex för mitt antal ligg. Jag ville vara, det som jag trodde var, normal.  Jag bjöd hem honom och vi hamnade i säng. Jag kände direkt hur fel det var och mina tårar rann – han fortsatte. Jag hade fått en till sexpartner, men kände mig tom.        

Nu har även kvinnor med funktionsnedsättningar vågat få sin röst hörd. Genom berättelserna är det tydligt att folk utnyttjar vår nedsatta funktionalitet. Folk utnyttjar att vi ibland inte kan ta oss loss eller säga ett tydligt ”nej”.

Många av oss åker färdtjänst dagligen. Dagligen tar vi en risk, en risk till att bli sexuellt övergripande. Jag får veckovis höra från chaufförer hur snygg jag är etc. skapar obehag hos mig varje dag. Jag är en tjej som gillar min kropp. Ofta får jag höra att det är mitt fel om något händer på grund av min klädstil. Ska det vara så? Ska ansvaret ligga på oss kvinnor? Varför?

Färdtjänsten måste öppna sina ögon och ta hänsyn till dagens samhälle. Vi som åker måste känna oss tryggare.

Det är aldrig vårt fel. Aldrig.

Anonym