Tankar i en mörk tid. Kommande helg minns vi de som har gått vidare, tänder ljus för att hedra dem och för att mota bort lite av det konkreta mörkret, landar en stund och laddar batterierna inför en lång höst. Björn Häll Kellerman skriver i en tid av ökade restriktioner.

Igår och idag har flera av Sveriges regioner, bland annat min egen, Stockholm, gett besked om att man under en tid framöver skärper råden kring hur vi som medborgare bör agera för att hindra en ökad spridning av coronaviruset. Fortsätt att jobba hemifrån, undvik att åka kollektivt eller besöka offentliga platser och umgås inte utanför hushållet lyder några av de nygamla men skarpare formulerade råden.

Det sägs att folk, i synnerhet vi som är yngre, har ”tröttnat” på att vara försiktiga. Det är någonstans förståeligt. Samtidigt är många av oss som är medlemmar i Unga Rörelsehindrade och liknande organisationer trötta, för att uttrycka det milt, på att hålla oss undan så mycket vi kan. För egen del kan jag räkna antalet personer jag mött i verkligheten sedan mitten av mars på den ena handens fingrar… Ett (eller flera) vaccin(er) ska vara på väg, i en takt som aldrig setts tidigare. Det är så klart positivt, inte minst för oss i (möjlig) riskgrupp, men vi kan inte räkna med att kunna leva i närheten av hur vi gjorde innan pandemin förrän tidigast om ett år, och för att ens nå dit krävs det att vi håller i och håller ut.

Kommande helg, allhelgonahelgen, minns vi de som har gått vidare. I år har fler än vanligt ställs inför det faktum vi alla har gemensamt någon gång under livet: en älskad har somnat in för sista gången. Nu mer än någonsin känner många behov av att minnas och reflektera men många av oss kommer att få tända ljus vid fotografierna hemma på byrån istället för vid gravar och i minneslundar, i ett läge där vi ska undvika att träffa andra. Det gör det tunga tyngre men om vi håller ut nu bidrar vi till att det blir bättre lite, lite snabbare.

En text som den här känns alltid lite platt och otillräcklig. Känslan och samhörigheten som jag vill få ut når inte riktigt fram genom en krönika på en skärm. Därför vill jag slutligen vända mig direkt till dig som läser detta. Hur mår du? Hur gör du för att orka hålla ut (om du gör det)? Skriv gärna till mig och berätta om hur du har det nu när allt är upp och ner och ”det vanliga” känns långt borta. Kanske kan vi hjälpas åt att orka med lite till och göra ensamheten lite mindre ensam.

Med hopp om en helg i stillhet och med tid för eftertanke,

Björn Häll Kellerman
Tillförordnad förbundsordförande
bjorn.hk@ungarorelsehindrade.se