Kommentar. Forte, ett forskningsråd som är en myndighet under Socialdepartementet, har släppt rapporten ”Övergången från ung till vuxen för personer med funktionsnedsättning”. Här kommenterar förbundsstyrelsens Malin Lundström rapporten och reflekterar över när hon själv blev vuxen.
Jag flyttade hemifrån när jag var 23 år och för bara två månader sedan blev jag för första gången sambo. Saker händer ständigt i livet och därför känner jag många gånger att jag inte är vuxen än. Idag är jag 30 år och blev alltså myndig för 12 år sedan (yikes, jag är gammal!). Trots det känner jag att jag har en hel del att säga om forskningsrapporten som Forte har gjort om att gå från ung till vuxen.
Jag bor i en ganska liten stad; Boden. Har färdtjänst till och från jobbet och nära till Coop Forum för matinköp. Har hemtjänst dagligen för personlig hygien, blev av med städning och inköp när sambon flyttade in (katastrof att inte få hjälpa till med det men det är ”en annan femma” som jag kan klaga över en annan gång).
I skrivande stund har jag precis haft samtal med Försäkringskassan angående merkostnader. Det innebar uträkningar in på exakta kronan på vad saker kostar när man har egen inkomst och egen lägenhet. När jag var yngre tog mina föräldrar hand om sånt, nu är det mitt ansvar. Att ha koll på vad allt man gör kostar är inte lätt men samtidigt vill man ju inte strunta i det och betala allt själv. För saker kostar extra när man, som jag, sitter i rullstol.
För mig har livet varit ganska lätt hittills, jag har alltid haft en bra och stöttande familj och aldrig varit mobbad eller särskilt utstött i skolan. Har aldrig känt mig särskilt annorlunda och det gör väl att jag ser ganska positivt på tillvaron ändå. Försöker se möjligheter istället för hinder och är fruktansvärt tjurig. Det hjälper, för det jobbigaste i livet för en funktionsnedsatt är byråkratin. Åtminstone för mig är det så. Man får ibland kämpa för att leva det liv man vill; att åka ut och resa när man själv har råd har för mig varit en kamp i många år. Jag har dock kämpat för de rättigheterna och njutit de gånger jag har kunnat åka.
Jag hade det ganska lätt i skolan, fick G (godkänt) i ämnen som matte, kemi och fysik och MVG (mycket väl godkänt) i svenska, engelska och psykologi. Har inte körkort på grund av mitt egna beslut att inte ta det och det hindrar väl lite till att kunna ha chans till alla jobb. Men jobbar idag som telefonkommunikatör sedan snart sju år tillbaka och trivs bra med det.
En del i rapporten tar upp vikten en sociala kontakter i skolan och i ungdoms-/tonårstiden. Som den extroverta och sociala person jag är har det varit lätt att skaffa kontakter som gör livet roligare. Även kontakter som underlättar vardagen men där har jag nyttjat mina sociala kontakter som i sin tur har egna kontakter o.s.v.
Eftersom att jag har bott i Boden hela mitt liv har jag bara den erfarenheten när det gäller nätverk under vägen till vuxenlivet. Jag vet inte hur andra kommuner hanterar saker. Jag hade ett fantastiskt assistansföretag i 16 år (blev av med assistansen 2016 p.g.a. brist på behov och har nu hemtjänst). Innan jag fick ett privat assistansbolag hade jag kommunen och det enda jag minns där är att det var mycket mer ruljans i personalen. Som tonåring och ungdom föredrog jag att de som hade tiden att lära känna mig jobbade som mina assistenter. Det medförde att jag i många år hade stöd, hjälp och bollplank, inte bara av vänner och familj. Assistenterna var en stor del av orsaken till att jag blev mer självständig och väldigt driven som person. Något som är väldigt viktigt när man ska in i vuxenlivet och t.ex. ska skaffa jobb.
Att skaffa jobb är inte heller lätt. Förutom att jobbmarknaden är ganska snäv när man har en funktionssättning så krävs det många gånger körkort och att man är si och så som person. Mycket ska klaffa när man väl har hittat drömjobbet och även om man får det ska det vara anpassat så att inte funktionsnedsättningen blir ett hinder i arbetet. Återigen, en kamp många gånger. Däremot har vi fördelar i bidrag från Arbetsförmedlingen som t.ex. lönebidrag eller trygghetsanställning. Personligen har jag fått göra mig vän med de bidragen för att inte känna att chefen behöver en ”belöning” eller ”morot” för att anställa mig. Istället visar jag att jag förtjänar att få vara på mitt arbete.
Jag har färdtjänst till och från jobbet; arbetsresetillstånd med subventionerad avgift. Också en grej att hålla koll på; jag fick nyligen veta att beslutet hade gått ut så det var dags att ansöka om det på nytt. Struktur är inte min starka sida och det är ganska viktigt när man har kontakt med olika instanser och företag. Man ska inte bara hålla koll på möten, man ska också veta när beslut på allting löper ut. Plus allt annat som kommer med vuxenlivet som att betala räkningar, städa och se till att man inte betalar för mycket i elräkning. Typ så.
Avslutningsvis vill jag understryka att Forte har gjort en väldigt intressant och grundlig forskningsrapport gällande vägen till vuxenlivet för funktionsnedsatta ungdomar. Särskilt viktigt tycker jag är när de i rapporten tar upp vikten av anpassade stöd och insatser beroende på funktionsnedsättning och vilken grad av det man har. Alla är olika. Det går inte att säga att alla kan ta del av samma slags stöd alltid om man har en funktionsnedsättning, därför är det viktigt att Arbetsförmedlingen har kontinuerliga och noggranna möten med ungdomen i fråga och även att man får anpassat stöd i skolan. Att lära känna personen och se funktionsnedsättningen som en del av personen men inte ett hinder. Det måste skapas möjligheter utifrån hela ens person, oavsett vem man är.
Malin Lundström
Suppleant i förbundsstyrelsen
malin@ungarorelsehindrade.se