Att vara kvinna är förknippat med en hel rad normer. Normer som blir till krav och förväntningar på vad en ska vara, hur en ska se ut, föra sig och prestera. Vi förväntas behaga och tillfredsställa mannens minsta önskan och behov. Idag, den 8 mars 2019, är det den internationella kvinnodagen. Det är ett tillfälle att uppmärksamma alla de skeva strukturer som fortfarande finns i vårt patriarkala samhälle. Det är ett tillfälle att höja blicken och se hur långt vi har kommit och hur långt det fortfarande är kvar på vägen mot en jämlik värld. Det är inte främst ett dag då vi ska gratulera alla kvinnor och kanske bjuda på fika. Vad gratulerar vi till? Vad firar vi egentligen?

Att vara kvinna är förknippat med såväl skuld som skam. Skuld och skam som föds ur det omöjliga i att möta allt förväntningar som ställs på en som kvinna. Som kvinna blir du ofta inte bara ansvarig för dig själv och ditt eget välmående utan förväntas samtidigt ta ansvar för männens behov, önskemål och reaktioner. Det är lätt att förstå att detta ofta blir en stress. När en känner sig otillräcklig kryper skulden och skammen lätt sig på. Att vara kvinna med normbrytande funktion är i sin tur förknippat ytterligare en del normer och en del fördomar. Vi som lever med normbrytande funktionalitet måste ständigt tackla dubbla normhierarkier – både könsmaktsordningen och funktionsmaktsordningen. Tyvärr ger de oss många gånger olika budskap och ställer upp förväntningar som går i klinch med varandra. Att å ena sidan möta en verklighet som tvingar en att vässa sina armbågar för att forcera funktionsmaktsordnings snåriga djungel och å andra sidan slås av de krav och förväntningar som könsmaktsordningen serverar oss kvinnor. Att kombinera ett stort mått av autonomi och självbevarelsedrift med förväntan på kvinnan som någon som finns till för att underlätta för och behaga mannen. Det är inte bara en omöjlig ekvation utan också något som lätt gör att en tappar bort sig själv på vägen. Det är lätt att en skuldbelägger sig själv för att en inte klarar av att möta de omänskliga kraven. Därifrån är steget inte långt till psykisk ohälsa.

För vem är vi till? Vi är ytterst till för oss själva och ska inte skuldbeläggas för att vi ibland sätter och själva i första rummet! Alla människor har ett ansvar för sig själva och ingen kvinna ska behöva känna varken skuld eller skam för att hon inte lyckats tillfredsställa alla mannens många och ibland motstridiga förväntningar och behov.

Hanna Hägglund Öfors
Vice ordförande samt talesperson för hälso- och sexualitetsfrågor