I dag måndag har det varit Sverigedemokraternas dag här i Almedalen. Det var en sak när de hade Politikerveckans sista respektive första dag – då var vi många som struntade i och räknade bort den dagen. I år har SD veckans andra dag och de har funnits här mitt bland allt annat som pågått. 

Partiledarnas tal är ju dagens höjdpunkt, själva grundstommen i veckans program. Men – i kväll höll jag mig borta från Almedalsparken. Jag respekterar vars och ens beslut i hur man vill bemöta främlingsfientlighet och SD, en del vill ta debatten och det kan jag egentligen tycka är det enda rätta. Men för mig finns i dagsläget inget annat sätt än att undvika dem. Jag vill helt enkelt inte ge dem den bekräftelse jag upplever att min närvaro skulle innebära.

För mig handlar det om människovärde, solidaritet och att ta konsekvensen av sina ställningstaganden. Jag som menar att alla människor är lika mycket värda kan inte respektera ett parti som utgår från en helt annan agenda. Dessutom känner jag mig personligt utsatt i sammanhang där främlingsfientlighet råder – vi vet av historien att uppdelning och utrensning av människor efter ”ras” är nära förknippat med uppdelning och utrensning efter sexuell läggning eller funktionsförmåga. Det skrämmer mig. Det gör mig livrädd. Det går emot hela min världsbild.

Kanske kommer jag i framtiden välja att ta debatten. Kanske kommer jag då tycka att jag nu agerar felaktigt och fegt. Kanske kommer jag, när jag är äldre och eventuellt klokare, se det på ett annat sätt. I dagsläget är min frånvaro från Almedalsparken ett ställningstagande. Det ställningstagande jag klarar av att göra.