Vi är halvvägs in i ett supervalår. Detta märks inte minst i Almedalen som i år drog minst 30 000 besökare. Göteborgsposten skriver att det hölls 3514 evenemang under veckan arrangerade av runt 1500 arrangörer. Det läggs 240 miljoner kronor på hotell, mat och shopping.

Hetast i Almedalen 2014 var ärkebiskop Antje Jackelen – iallafall om man får tro PR-byrån Westanders som delar ut priset. Jag undrar för övrigt hur alla hittar alla listor och utmärkelser som ges ut under Almedalsveckan.

Vi i DHR gjorde iallafall ett tappert försök att nå fram genom bruset av alla debatter, seminarier, mingel och folkvimmel. Genom vår kampanj ”Jag bär på rättigheter!” vill vi öka kunskapen om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och hur den ska användas och förhållas till. Många gånger möter jag folk utanför funktionshinderrörelsen som med ett leende på läpparna sträcker på ryggen och nästan vill kräva mitt medhåll om att Sverige är ett föregångsland på funktionshinderområdet. Denna uppfattning är ofta tätt sammankopplad med en omvärldsanalys bestående av antagelser om hur personer med funktionsnedsättning har i det i andra länder. Det är inte dessa antagelser som det är fel på. Det är förmodligen betydligt svårare att ha en funktionsnedsättning i ett fattigt land eller ett samhälle där mänskliga rättigheter inte alls respekteras. Men konventionen ska inte läsas på det sättet. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska inte läsas i jämförelse mellan personer med funktionsnedsättning i Sverige och personer med funktionsnedsättning i Ryssland eller Tanzania. Den ska läsas i jämförelse mellan personer med funktionsnedsättning i Sverige och medborgare utan funktionsnedsättning – i Sverige.

Så i Almedalen gav vi ut 500 blåa tygpåsar innehållandes information om konventionen, däribland alla konventionens artiklar i en liten bok i fickformat. I tygpåsen fanns också ett ”Bra att ha”-kit anpassat för Almedalsförhållanden – en vattenflaska med DHR-logga på och våtservetter.

Många personer jag mötte ansåg, precis som jag, att Almedalsveckan börjar lida av växtvärk. Det finns för många evenemang att gå på. Bara att ta sig igenom guiden där alla evenemang finns listade tar hela kvällen. I år fanns det många seminarier om arbetsmarknad för personer med funktionsnedsättningar, tillgänglighet och LSS. Positivt är också att jag detta år hörde fler belysa Almedalsevenemangens bristande tillgänglighet. Ett extra plus går till Feministiskt Initiativ som i ett torgmöte ägnade mycket tid att lyfta fram konventionen, LSS och Almedalens bristande tillgänglighet som står i stor kontrast till Almedalsveckans folkliga förankring och demokratiska syfte. Att detta togs upp i ett torgmöte, där förbipasserande stannade till, tycker jag är viktigt. Fram tills nu har vi sett dessa frågor belysas i utfrågningar ”bland de redan frälsta”, i de flesta fall arrangerade av organisationer inom funktionshinderrörelsen. Är detta ett trendbrott?

På min twitter har jag gett korta reflektioner i nutid. Ett inlägg handlar om hur jag finner det mycket konstigt att Försäkringskassan bedyrar att vi inte behöver vara oroliga för 2-års prövningar inom LSS. Samtal och brev från medlemmar vittnar om motsatsen. De ÄR oroliga, känner sig ifrågasatta och berättar om integritetskränkande bedömningssituationer. Är det så enkelt att detta bara är en kompetensbrist eller en kommunikationsmiss? Varför gör man då inget för att lindra oron?

Jag gillade Statsminister Fredrik Reinfeldts inledning i sitt tal i årets Almedalen. Starkast var när han riktade sig till nysvenskarna och sa ”Tack för att ni valde Sverige!”. Jag är ingen stor beundrare av Reinfeldts ofta lite halvelaka och smått ironiska ton i de tal i Almedalen jag har hört han hålla. Men detta året var nog det bästa jag hört från honom.

Det var väldigt få som vågade antyda, tycka eller än mindre lova något om personer med funktionsnedsättning. Inte ens det som redan är klubbat och självklart tycks få nämnas. Jag är inte någon anhängare av att räkna hur många gånger ”funktionsnedsättning” nämns i partiledarnas tal men jag tycker att det är lite tråkigt, och kanske lite illavarslande, att det ska sitta så långt inne att ens nämnas på samma vis som andra grupper i samhället nämns.

Här gick vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt längst när han sa att han inte ville att Sverige ska vara ”ett samhälle där personer med funktionsvariationer utestängs utan ett samhälle som anpassas efter individer”. Terminologin i detta citat förtjänar också en kommentar. Jag brukar inte vara speciellt förtjust i att man överanalyserar och ständigt förnyar terminologin. Givetvis är jag glad att inte längre behöva vara ”invalid” (engelskt ord som betyder icke giltig) men när folk började kalla mig funktionsnedsatt tyckte jag att det blev obehagligt. Jag vill inte vara nedsatt! Jag tycks också gå emot strömmen i att tycka att ”rullstolsbunden” är ett bättre ord än ”rullstolsburen”.  Jag vill inte bli buren! Och tolkningen av ordet ”bunden” tycker jag känns överarbetad. Jag ser ordet ”bunden” som ”i behov av” och inte bunden med rep eller kedjor.  Bengreppet ”Funktionsvariationer” känns ändå okej då den inte värderar min funktionsförmåga utifrån samhällets krav och normer utan bara helt enkelt konstaterar att vi är olika. Dessutom borde ju målet vara att i allra största mån inte behöva sätta några stämplar på individer eller i onödan dela upp individer i kategorier.

Till sist, även i år hoppade vi över Sverigedemokraternas tal i Almedalen. På twitter skrev jag ”I ett samhälle som är styrt av fördomsfulla normer är min existens och delaktighet också hotad”.