Den 14 januari var det 10 år sedan FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD eller funktionsrättskonventionen) började gälla i Sverige. Idag ser vi hur våra rättigheter urholkas, inte bara när det kommer till arbete och utbildning, utan kanske främst vad gäller rätten till full delaktighet i samhället.
Även om Sverige överlag har kommit en bra bit när det kommer till mänskliga rättigheter ser vi en mycket oroväckande utveckling där det känns som att vi är på väg tillbaka i tiden. Till exempel är LSS-utredningens betänkande som ett slag i ansiktet på många unga som idag lever med personlig assistans. För barn och unga under 16 år är ovissheten kring hur vardagen kommer att påverkas stor, eftersom man inte längre kommer att få rätt till personlig assistans. I och med att den nya insatsen för barn och unga under 16 år kommer att bli en kommunal insats, riskerar besluten och därmed även möjligheterna till ett liv som andra, att variera beroende på var man bor.
Är du över 16 år och beviljas personlig assistans, begränsas din rätt till att ägna dig åt de fritidsaktiviteter som du vill. Om du vill ägna dig åt simträning tre dagar i veckan, kanske du tvingas tacka nej till att fika på stan med dina kompisar, eftersom stödet inte räcker till. I utkastet till utredningens slutbetänkande kom utredningen fram till att medelsvensken ägnar sig åt fritidsaktiviteter fem timmar per dag, d.v.s. 35 timmar per vecka. Samtidigt anser man att det är rimligt att personer i behov av personlig assistans enbart ska få rätt till hjälp med fritidsaktiviteter, hemmasysslor, inköp, träning och sociala aktiviteter i två timmar per dag, d.v.s. 15 timmar per vecka. Din fritid ses alltså som mindre värd om du lever med funktionsnedsättning och är i behov av personlig assistans idag.
Att leva som ung med funktionsnedsättning i Sverige idag är tufft. Under skolgången får du sagt till dig att du har samma rättigheter och möjligheter som alla andra. Att du ska kunna drömma om och förverkliga den framtid som du vill ha. Men inte sällan möter du, som ung vuxen, ett samhälle med motsträviga myndigheter och beslutsfattare som du upplever försvårar för dig att leva som du vill. Du bemöts som en belastning istället för en tillgång. Du möter ett samhälle där du helt plötsligt måste kämpa dig fram för att få dina rättigheter. Där din rätt att få leva ett liv med full delaktighet inte är självklar. Samtidigt som du ser dina vänner flytta hemifrån, kanske du fortfarande sitter fast hos dina föräldrar. Kanske blir du stämplad som icke arbetsför av handläggaren på Arbetsförmedlingen, trots att du inget hellre vill än att arbeta. Kanske får du inte tillräckligt med assistanstid för att kunna flytta hemifrån. Kanske hittar du ingen lägenhet eller boende som möter dina behov av tillgänglighet. Tänk dig då samtidigt in i att din kropp inte fungerar som du vill och kanske börjar bli sämre än när du var yngre.
Allt oftare hör vi talas om vänner och bekanta inom funkisrörelsen som inte orkar kämpa längre, som inte ser någon annan utväg än att avsluta livet för att kampen känns oändlig och för att det hela tiden dyker upp nya saker att kämpa för. För att du aldrig tillåts att leva det liv vi vill leva och för att rättigheterna ständigt inskränks. Om du aldrig tillåts leva det liv som du vill leva, om du hela tiden känner att dina möjligheter och rättigheter är mindre värda, enbart på grund av hur din kropp fungerar, då börjar du så småningom att tvivla på om livet är värt alla kamper.
Sverige har en lång väg kvar för att leva upp till rättigheterna enligt FN:s funktionsrättskonvention. Förbundet Unga Rörelsehindrade har under de senaste två åren kämpat för att konventionen ska bli svensk lag. Det är viktigare än någonsin att försvara och stärka mänskliga rättigheter. Vi ska aldrig acceptera att rättigheter tummas på.
Unga Rörelsehindrade kräver härmed att Sverige inte börjar backa. Istället måste rättigheter och lika möjligheter garanteras för alla barn, unga och vuxna. Låt det inte dröja ytterligare tio år för oss att få rätt till att leva våra liv som vi vill.
Nora Eklöv
Generalsekreterare