Foto: Linnea Bengtsson

Med anledning av internationella kvinnodagen, del 2

För många människor är kön och sexualitet en viktig del i den egna identiteten men det är inte bara det. Det är också en mänsklig rättighet, och därigenom omfattar den oss alla – varje människa, varje kvinna – oavsett funktionsförmåga. Detta slås fast av FN både i konventionen om mänskliga rättigheter och i CRPD. Föreställningen om vad en kvinna ska vara är, i många stycken, en social konstruktion som utgår från patriarkatet och dess syn på femininitet. Normerna som omgärdar kvinnligheten är många och omfattande. Det är därför lätt att förstå att vi är många som av olika skäl inte kan eller vill ställa upp och uppfylla alla dessa. Som kvinna förväntas du ofta behaga och med detta följer en rad ideal som är nära sammankopplade med kropp och funktion. Vad händer i skärningspunkten? Hur är en både och – både kvinna och funktionsnedsatt?

Många gånger tillerkänns personer med någon form av funktionsnedsättning inget kön alls. Vi blir könlösa och förväntas inte heller ha en sexualitet. Det finns många exempel på hur en kvinna med normbrytande funktion på olika sätt måste slåss för sin rätt att vara just kvinna. Detta är en komplex fråga eftersom vi tvingas kämpa för att få ingå i normer som rör vad en kvinna är och ska vara, samtidigt som en del i rätten att få uttrycka kön och sexualitet också är rätten att inte ställa upp på dessa normer och ändå äga sin fulla rätt till det kön och den sexualitet som en har. Att vara kvinna och leva med en funktionsnedsättning innebär alltså i många fall att en först måste stå upp för att en överhuvudtaget har sexualitet, sedan för sitt kön och det könsuttryck en har och i  tredje hand för sin sexuella läggning. Samhället tycks nämligen många gånger ha svårt att ta in och hantera att vi, precis som alla andra, är olika och därigenom kan vara privilegierade normföljare på vissa plan och utsatta normbrytare på andra. Vad vill vi ha för samhälle egentligen? Har vi inte alla samma rätt att bara vara oss själva och leva det liv vi vill – varken mer eller mindre? Det borde vara en självklarhet. Det är nämligen ingen bagatell – det är en mänsklig rättighet!

Som kvinna med funktionsnedsättning krävs det många gånger att en överpresterar “kvinnlighet” för att erkännas som sådan. Kanske kan en till och med påstå att vi tvingas karikera oss själva, överdriva en del feminina markörer för att kompensera bristen på andra. Självklart kan det sägas att det är en del i att vara människa. När vi söker jobb talar vi till exempel inte om för arbetsgivaren att vi har svårt att passa tider, utan pratar hellre om vår effektivitet och problemlösningsförmåga. Skillnaden i detta fall är att det som bedöms i slutändan inte är vår lämplighet för en viss arbetsuppgift på en viss arbetsplats, utan istället vårt värde som kvinna, som partner, som förälder – och som människa. Patriarkatet, cisnormen, heteronormen och funktionsnormen utgör ett ramverk som stänger ute, eller stänger inne, en stor del av befolkningen och gör att vad som bör vara varje individs ensak, någonting privat, istället blir något helt annat. Det blir en samhällsfråga och en maktkamp – det blir politik.

Hanna Hägglund Öfors
Vice ordförande samt talesperson för hälso- och sexualitetsfrågor