Emma Johansson, assitansberättigad sedan 1993, och ordförande i STIL- Stiftarna av Independent Living i Sverige, medborgare i Sverige och Tobias Holmberg, ordförande för Förbundet Unga Rörelsehindrade, har reagerat på dagens krönika om assistansersättningen av Anna Dahlberg. Här är deras replik:
Återigen en debattartikel med en ensidig syn på kostnadsanalysen avseende personlig assistans. Inget om den samhällsekonomiska vinsten. Anna Dahlbergs krönika (130106) ger upphov för att minnas en tidigare krönikör hos Expressen, Gunnar Wetterberg (121203) som för en dryg månad sedan slog fast att passning dygnet runt är för dyrt och som alternativ önskade sig de ”goda instutionerna”.
Regeringen har ratificerat FNs konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning som i artikel 19 slår fast att ingen ska tvingas bo på institution och att vi med funktionsnedsättningar har rätt att välja var och med vilka vi vill bo med.
Våra, enligt Anna Dahlberg, fega politiker har om och om igen tagit ställning till Sveriges ambitioner avseende det funktionshinderspolitiska området och om mänskliga rättigheter för oss med funktionsnedsättningar. Skulle vi få bestämma skulle kraven givetvis vara högre ställda. De fega stackars politikerna får faktiskt ta sitt ansvar för de beslut man har fattat.
Vi undrar vad Anna Dahlberg tänker sig för alternativ. Till skillnad från Gunnar Wetterberg ger hon inga tydliga förslag. Rapport på rapport visar på att den personliga assistansen är ett så mycket kostnadseffektivare alternativ än exempelvis hemtjänst och institutionsboende.
Det anges att Sverige lägger en större del av BNP än övriga länder i EU ”på omsorgen om funktionshindrade”, 2,3 procent av BNP jämfört med genomsnittet 0,5 procent. I Sverige har en person med en funktionsnedsättning rätt att välja hur hen vill leva. Valfrihet i dess rätta bemärkelse. Om vi jämför med till exempel Frankrike, ett av många länder länder inom EU, är våra kamrater, personer med funktionsnedsättningar, hänvisade till liv på institutioner med begränsade möjligheter till att leva ett självbestämt liv. Om vi tittar Norge, Danmark eller Finland är de inte i närheten av den demokratiska reform som den personliga assistansen inneburit.
Debattören lyfter endast fram kostnaderna för den personliga assistansen. 90 procent av assistansersättningen går till lönekostnader till assistenter, i dagsläget (antal). Det innebär att av en miljard i utgift kommer över hälften tillbaka till statskassan via sociala avgifter moms på det som personliga assistenter konsumerar. Idag finns det 75 000 personer som arbetar som personliga assistenter. Personer som ofta är utan högskoleutbildning, har andra etniska härkomster och är unga.
Politik är den svåra konsten att prioritera. För oss är det en konstig politisk prioritering att göra neddragningarna inom den personliga assistansen. Något som redan är påbörjats och dagligen förlorar människor rätten till personlig assistans. Konsekvenserna blir att dessa personer blir av med sin individuella frihet. Personer som inte längre kan utföra sitt arbete och blir inlåsta i sina hem.
Anna Dahlberg anger att vi med funktionsnedsättningar är svag och utsatt grupp som ingen vågar säga sanningen till. Vi tar debatten närsomhelst då vi vet om att personlig assistans är det mest effektiva verktyget för att uppnå ett jämlikt medborgarskap och leva ett självvalt och självbestämt liv. För vi, denna ”svaga och utsatta grupp”, använder personlig assistans, inte bara för att överleva, utan att leva ett liv där vi kan arbeta, vara föräldrar, studera och ta vårt medborgerliga ansvar.
Emma Johansson, assitansberättigad sedan 1993, ordförande i STIL- Stiftarna av Independent Living i Sverige, medborgare i Sverig
Tobias Holmberg, född månaden innan assistansreformen, uppväxt med och beroende av den, Ordförande Förbundet Unga Rörelsehindrade, medborgare i Sverige