Manifestation för assistansen på Sergels torg 10/9

Foto: Hanna Öfors
Syntolk: Ett 40-tal av demonstranterna står på Sergels torg vända mot talare.

Den 10 september, dagen för riksdagens öppnande, manifesterade funktionshinderrörelsen på Sergels torg, Stockholm för rätt till samhällsstöd och personlig assistans. Ett flertal företrädare för organisationer deltog och höll tal.

Förbundsordförande Björn Häll Kellerman höll tal. Läs (transkriberat) och hör talet nedan.

Tal vid manifestation för assistansen den 10 september 2019

Transkription:”Nu kanske jag hörs – ja, det gör jag.Så står vi här och sitter här igen, på Sergels torg än en gång, för att protestera för något som borde vara självklart; varje människas rätt att leva det liv som hon, han eller hen vill och har möjlighet att göra.Vi kräver inte att varje unge och varje ung vuxen, eller vuxen för den delen, ska ha rätt att bli eller kunna göra precis allt hen drömmer om.Vi kräver att vi alla ska få den för alla andra självklara mänskliga rättigheten att utifrån vars och ens individuella behov och villkor kunna leva jämlikt med alla andra.För oavsett hur mycket assistans som jag eller Nora Eklöv eller någon annan här får – Nora är inte här, av olika skäl – oavsett det så kommer vi alltid att ha vissa motgångar som hindrar oss.Vi kommer inte kunna göra allt som våra vänner med normfungerande kroppar kan – men med assistans så kan vi i alla fall få chansen att nästan komma ikapp med dem!För många kan denna kapplöpning inte ens börja, eller bli mer än lunk medan vännerna försvinner i fjärran … och tro mig; det tär på flera än på de direkt drabbade.Egentligen så är det inte jag som är den som ska stå här men de som borde vara här, de kan av olika skäl inte vara det…Jag tänker som sagt på Nora, vår kollega och vän, som fortsätter att strida oförtrutet för sin rätt – sin förbannade och självklara rätt – att leva som den unga kvinna i början av karriären, som hon faktiskt är.Men den möjligheten, ja, den får hon bara smaka på små, små smulor av; Stadsdelen, Farsta, den ger henne inte rätt till mer än så.Oftast så är det husarrest som gäller.Jag tänker på föräldrarna till Elja, till Selma och till andra sjuka barn, jag tänker på Misse Fox, Micke Fox ess … Micke Foss ex-fru – det var många S där – och på alla de anhöriga som tvingas att gå ner i arbetstid eller helt sluta jobba – eller rentav, som i Foss fall, tvingas skilja sig för att deras älskade ska kunna leva sitt liv, eller ens överleva.… och jag tänker på Tyra – hon som inte orkade mer, fastän vuxenlivet precis skulle ha börjat…Tyra var inte ensam om att känna så och tyvärr, som vi hört här idag, inte den enda som såg den enda, den slutliga vägen mot evigheten som den enda möjliga vägen.Vi som har samlats här idag, vi har fått springa med en bit – några av oss, vi lubbar på fortfarande.Några har stött på diverse krokben här och var men rest sig igen.… men idag är vi här för vår fortsatta rätt till och kamp för frihet och framförallt är vi här för de som inte kunnat ta sig hit.Imorse när jag satt och scrollade på Facebook så fick jag upp Maria Persdotters sida – och igår så hade du delat ett inlägg; förra årets valkalender som RBU gjorde då och det här var den sista luckan i den, på valdagen.Vad du sa där var att om Socialdemokraterna och Moderaterna inte höll sina ord från den sista duellen, så lovade Maria att vi skulle jaga dem till dess att de uppfyller sina löften.… och vi måste fortsätta att samlas och demonstrera för vår rätt – för det är vår rätt att leva våra liv med lika villkor och lika många möjligheter som möjligt, lika mycket självbestämmande som möjligt och lika stor frihet som möjligt som andra har – allt efter våra villkor, så klart.… och vi måste fortsätta att samlas och demonstrera för alla de som inte har möjlighet att delta på grund av indraget eller i vissa fall bara begränsat stöd.Vi måste fortsätta att säga ifrån – för vi vet att det är fel och orättvist att vi ska bli begränsade av samhället från att leva våra liv, oavsett om vi är anhöriga eller själva assistansberoende, enbart på grund av våra kroppars eller våra anhörigas kroppars sätt att fungera.Idag, som några har sagt här, så öppnar riksdagen sitt arbetsår, här längre ner på Drottninggatan och de 349 folkvalda av olika färger, de inleder ett nytt arbetsår.Låt vårt budskap till dem – och till regeringen – vara väldigt tydligt:Knäck inte en enda familj till – tvinga inte en enda människa till att se döden som sin enda utväg – låt familjer få leva.Det är nog nu.Tack!”Fotograf: Maral Galvani

Publicerat av Förbundsordförande Björn Häll Kellerman Tisdag 10 september 2019

Talet i textform (transkriberat):

”Så står vi här och sitter här igen, på Sergels torg än en gång, för att protestera för något som borde vara självklart; varje människas rätt att leva det liv som hon, han eller hen vill och har möjlighet att göra.

Vi kräver inte att varje unge och varje ung vuxen, eller vuxen för den delen, ska ha rätt att bli eller kunna göra precis allt hen drömmer om.
Vi kräver att vi alla ska få den för alla andra självklara mänskliga rättigheten att utifrån vars och ens individuella behov och villkor kunna leva jämlikt med alla andra.

För oavsett hur mycket assistans som jag eller Nora Eklöv eller någon annan här får – Nora är inte här, av olika skäl – oavsett det så kommer vi alltid att ha vissa motgångar som hindrar oss.
Vi kommer inte kunna göra allt som våra vänner med normfungerande kroppar kan – men med assistans så kan vi i alla fall få chansen att nästan komma ikapp med dem!

För många kan denna kapplöpning inte ens börja, eller bli mer än lunk medan vännerna försvinner i fjärran … och tro mig; det tär på flera än på de direkt drabbade.

Egentligen så är det inte jag som är den som ska stå här men de som borde vara här, de kan av olika skäl inte vara det…

Jag tänker som sagt på Nora, vår kollega och vän, som fortsätter att strida oförtrutet för sin rätt – sin förbannade och självklara rätt – att leva som den unga kvinna i början av karriären, som hon faktiskt är.
Men den möjligheten, ja, den får hon bara smaka på små, små smulor av; Stadsdelen, Farsta, den ger henne inte rätt till mer än så.
Oftast så är det husarrest som gäller.

Jag tänker på föräldrarna till Elja, till Selma och till andra sjuka barn, jag tänker på Misse Fox, Micke Fox ess … Micke Foss ex-fru – det var många S där – och på alla de anhöriga som tvingas att gå ner i arbetstid eller helt sluta jobba – eller rentav, som i Foss fall, tvingas skilja sig för att deras älskade ska kunna leva sitt liv, eller ens överleva.

… och jag tänker på Tyra – hon som inte orkade mer, fastän vuxenlivet precis skulle ha börjat…
Tyra var inte ensam om att känna så och tyvärr, som vi hört här idag, inte den enda som såg den enda, den slutliga vägen mot evigheten som den enda möjliga vägen.

Vi som har samlats här idag, vi har fått springa med en bit – några av oss, vi lubbar på fortfarande.
Några har stött på diverse krokben här och var men rest sig igen.
… men idag är vi här för vår fortsatta rätt till och kamp för frihet och framförallt är vi här för de som inte kunnat ta sig hit.

Imorse när jag satt och scrollade på Facebook så fick jag upp Maria Persdotters sida – och igår så hade du delat ett inlägg; förra årets valkalender som RBU gjorde då och det här var den sista luckan i den, på valdagen.
Vad du sa där var att om Socialdemokraterna och Moderaterna inte höll sina ord från den sista duellen, så lovade Maria att vi skulle jaga dem till dess att de uppfyller sina löften.

… och vi måste fortsätta att samlas och demonstrera för vår rätt – för det är vår rätt att leva våra liv med lika villkor och lika många möjligheter som möjligt, lika mycket självbestämmande som möjligt och lika stor frihet som möjligt som andra har – allt efter våra villkor, så klart.

… och vi måste fortsätta att samlas och demonstrera för alla de som inte har möjlighet att delta på grund av indraget eller i vissa fall bara begränsat stöd.

Vi måste fortsätta att säga ifrån – för vi vet att det är fel och orättvist att vi ska bli begränsade av samhället från att leva våra liv, oavsett om vi är anhöriga eller själva assistansberoende, enbart på grund av våra kroppars eller våra anhörigas kroppars sätt att fungera.

Idag, som några har sagt här, så öppnar riksdagen sitt arbetsår, här längre ner på Drottninggatan och de 349 folkvalda av olika färger, de inleder ett nytt arbetsår.
Låt vårt budskap till dem – och till regeringen – vara väldigt tydligt:
Knäck inte en enda familj till – tvinga inte en enda människa till att se döden som sin enda utväg – låt familjer få leva.

Det är nog nu.
Tack!