Idag har det varit Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Jag tog avstånd, så långt avstånd jag kunde för att inte bidra till detta främlingsfientliga parti. Istället valde jag att skrika mig hes för att visa mitt missnöje över att vi har ett parti i Sverige som bara växer.

Valet 2014 hade de 13% av befolkningens röster. Den siffran är absurd, så jävla absurd att jag inte har ord och det skrämmer mig att ett så jävla äckligt parti får så jävla många människor med sig.

Idag samma tid som Jimmie Åkesson höll tal var jag istället på en demonstration mot rasister och med antiraster. Vi kan inte längre hålla tyst, vi kan inte längre ha tålamod och vi har inte tålamod. Jag tänker skriker mig hes på alla demonstrationer jag går på tills rasismen elimineras.

Sverigedemokraterna är heller inte bara rasister utan de är även mot folk inte följer hetero- och funktionsnormen bland annat. Partiet håller inte med om Unga Rörelsehindrades åsikter och därför har vi, som organisation, valt att ta avstånd från Sverigedemokraterna

På 30-talet vid förintelsen var vi de första gruppen med människor som fördes in i gaskammarna.

Rent idiologiskt vill SD ha det så igen, detta är ett ännu tydligare tecken på att vi tar ett avstånd får partiet och att vi inte respekterar dem. Vi låter inte dem ta plats utan vi tar ett så långt avstånd som det bara går och uttrycker våra åsikter. Vi som organisation kommer så länge det behövs stå upp för alla mänskliga rättigheter och vi tänker på intersektionaliteten. För oss och för mig är det en självklarhet att visa att vi inte accepterar att SD, om dem nu någonsin skulle bli största partiet i Sverige, inte kommer till makten och får bestämmandet över hel vårt Sverige. Rasisterna ska slängas i papperskorgarna och förbundet Unga rörelsehindrade kommer stå för människovärde så länge det inte är en självklarhet för alla människor.