Denna vecka har, när det kommer till våra frågor, inte varit den mest upplyftande. Det har varit fyllt av diskussioner, tweets och blogginlägg som alla gemensamt rasat över levnadsvillkoren för unga med funktionsnedsättning. Myndigheten Handisam presenterade sin rapport ”Hur är läget?” som återigen konstaterade att inte mycket hänt inom funktionshinderpolitiken, Kristina Alexandersson visade i sin rapport till den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen att unga med funktionsnedsättning i mycket större grad försöker/tar sina liv, en fortsatt ström av medlemmar vars liv förstörs på grund av indragen assistans, en fortsatt vilja att bygga otillgängligt etc. Jag tror ni förstår, jag kan fortsätta med exempel i en evighet. Det är dock inte detta jag vill sprida med det här inlägget, utan jag vill peka på grundproblematiken.

Genomgående i diskussionen från de som bestämmer inom de olika områdena är att det finns en vilja till förändring och förbättring. Detta är såklart lovande (om än inte trovärdigt alla gånger) men det börjar vara dags för två åtgärder: Det första att makthavarna kollar sig själva i spegeln och frågar sig om det är detta land de vill vara med att bygga, för det andra att börja inse att alla dessa frågor hänger ihop. Låt oss ta ett ytterst enkelt exempel. Då folk får indragen assistans kan de inte längre arbeta, då spelar det ingen roll vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder som sätts in, vilket i sin tur skapar en känsla av utanförskap som leder till depression och slutar i ett självmordsförsök. Nu är detta såklart ett extremt exempel, men häpnadsväckande nog verkar inte personerna som formar politiken inse att de beslut de fattar skapar ringar på vattnet hos personer som sedan påverkar långt många fler delar i livet.

För ett antal månader sedan satt vi med i ett möte tillsammans med Barn- och Äldreminister Maria Larsson. Där satt vi, stirrade henne i ögonen och berättade om de horribla resultat som undersökningen FOKUS 12* presenterat för barn och unga med funktionsnedsättning. Siffror om högre utsatthet, utanförskap i samtliga samhällets nivåer och en sviktande självständighet. Resultat som fick oss att skrika av förtvivlan eftersom vi inte kan se någon vilja att ändra denna utveckling. Vad vi möttes av? Ett skakande huvud med ett medlidande, snett leende som klargjorde att såhär får det ju absolut inte vara, sedan ett konstaterande att rapporten läggs till handlingarna. Var är oron? Var är självkritiken? Och var är beslutsamheten för bättring? Vi behöver inget medlidande. Det vi behöver är att Maria Larsson tillsammans med sina kollegor inser att deras egna politiska beslut har format denna verklighet för tiotusentals ungdomar och tar ansvar för detta!

Slutligen, som jag var inne på måste de inse att problemen hänger ihop och inte kan lösas genom separata insatser inom olika sektorer. Vi kan inte arbeta om vi inte har den assistans vi behöver, vår psykiska och fysiska hälsa blir inte bättre om vi inte blir inkluderade i samhällets olika delar och vi blir inte aktiva samhällsmedborgare förrän vi kan komma in genom dess portar!

Som sagt, vad vi inte behöver är medlidande. Vi lider med er den dagen ni ser er själva i spegeln och inser vad just NI har skapat.