Utåt visar jag att jag inte vill vara som alla. Men jag har alltid strävat mot att gömma min CP genom att vara som alla andra. Jag gick heltid i skolan trots att jag inte riktigt orkade. Jag gick åtta timmar i skolan och pluggade på kvällar och helger. Mina läxor blev ofta sena och min kropp tog stryk. Jag var alltid stressad och blev utbränd sista året på gymnasiet. Men att be om hjälp fanns inte på kartan. Jag vägrade att visa att min CP inte klarade av skolans tempo.

Detta fortsatte också in i arbetslivet. Jag fick detta jobb på förbundet direkt efter studenten. Men att jag fick ett jobb serverat med en bra månadslön som 19-åring på halvtid räckte inte för mig. Nej, jag skulle jobba minst 75% och blogga på det för att känna mig bra. Detta påverkade mitt jobb. Jag jobbade halvdant då jag jämt kände stress att hitta ett till arbete.

Även i privat har jag känt press. Jag har varit på festivaler och haft jättekul. Men att campa, gå på bajamajor och festa i fem dagar tär på alla, och särskilt på mig. Men jag åkte i alla fall två gånger till. Återigen vägrade jag visa att min CP inte orkade det tempot.

I år har jag accepterat att jag inte orkar allt. Mitt fokus har alltid varit på jobb. Jag fick faktiskt två jobberbjudande i januari på 20%, men jag tackade nej. Jag är så himla stolt!

Nu har jag blivit som en ny människa. Jag fokuserar mer på mina arbetslivet, min hälsa och mina intressen.  Jag har liksom blivit kvitt med att jag inte behöver bevisa att jag orkar allt. Jag har en funktionsnedsättning och det är vad det heter. Min funktionalitet är nedsatt.

Att jag har accepterat detta får mig att känna mig som en powerwoman!

Natalie Eriksson Ahlgren
Kommunikatör