När man har en funktionsnedsättning är det mycket fokus på den fysiska hälsan. Redan vid barnsben blir man ibland tvingad till att ha allt fokus på att träna. Det är sjukgymnaster, logopeder och arbetsterapeuter hit och dit.

Att träna och att ha en bra fysisk hälsa är viktigt för alla, funkisar som normisar. Men vår psykiska ohälsa pratas det sällan om. Jag upplever att psykiatrin jämt skuldbelägger min CP-skada för min psykiska ohälsa. Man ska vara deprimerad om man har en funktionsnedsättning. Men så är det inte ofta. I mitt fall har jag accepterat min CP för länge sen. Det är ju så mitt liv är liksom. Visst, ibland önskar jag att jag kunde prata tydligare mest över allt. Dock handlar min psykiska ohälsa delvis om hur samhället behandlar oss med funktionsnedsättningar. Jag mår dåligt över att få funkisar får jobb trots höga studier, att vi inte kommer in över allt, att folk ibland pratar över våra
huvuden ibland, att vi sällan ses i media utan att vår funktionsnedsättning är i fokus etc.

Vi kämpar dagligen för våra rättigheter, men det gör en trött. Hur samhället är är inte vårt fel. Det är att inte skolor pratar om normbrytare, det är att media inte tar sitt ansvar att vi syns utan att allt fokus ligger på vår funktionsnedsättning. Jag skuldbelägger samhället för min psykiska ohälsa.

Natalie Eriksson Ahlgren
Kommunikatör