Jag är ihop med min pojkvän, för att jag har CP. Den största delen av min vänskapskrets har funktionshinder, för att jag själv har det. Jag jobbar på Unga Rörelsehindrade, för att det är det jag är.
Dessa är påståenden jag har fått höra av normisar. Jag får ofta frågan om min pojkvän har ett funktionshinder, vilket han har. Jag säger ibland nej och det skäms jag över. Varför säger jag nej? Jo, för det känns som att så fort två funkisar är ihop så är det inte självmant. Det känns som att folk tror vi inte kan få någon ”bättre” för att vi har funktionshinder. Vi blir sedda som ett sött litet funkispar. Många tror att vi varken bråkar, sover ihop och att allt stannar vid en puss på kinden, samt att vår kärlek är som i lågstadiet. Men så är det inte. Vi tjafsar över smutstvätt på golvet, vi har varsin sida av sängen och vårt förhållande är på vuxennivå.
Jag fick höra en gång att det var goals att vi båda sitter i rullstol. Jag förstår att hen inte menade något illa, men jag blir ändå irriterad. Jag älskar min pojkvän över allt annat, men jag skulle ljuga om jag sa att våra CP-skador inte var helt i vägen. Att båda har assistans och olika konsekvenser av våra CP-skador tär på relationen. Vi är inte helt fria till att till exempel ta en spontan weekend till Rom. Allt krävs mer planering. Vi har också sämre förutsättningar till att skapa vår framtid. Vi har svårare att få jobb vilket gör det svårare att ta ett lån till ett hus osv. Vi vill ha ett Svenssonliv med barn, hus, Volvo och vår hund som vi har. Men allt detta kommer vara svårare för oss. Ibland önskar jag inget hellre än att vi var normisar och bara kunna köra. Samtidigt så är jag glad över att vi har CP för att det faktiskt gör vår relation starkare.
Jag upplever också att folk inte tror att funkisar som är vänner inte har valt det själv. Men så är det inte heller. Självklart har vi träffat varandra för att vi har funktionshinder via fritidsaktiviteter osv, men vi är inte vänner för det. Vi är vänner för att vi gillar varandra, oavsett funktion. Däremot tycker jag att det ibland är lättare att umgås med funkisar då de lättare kan sätta sig in i att allt är lite svårare för oss.
Sen har vi mitt jobb. Jag jobbar på Unga Rörelsehindrade – Sveriges viktigaste förbund. Vårt jobb är hårt och stressigt. Men jag upplever att normisar, som inte vet vad förbundet är, tror att vi är en grupp funkisar som ses och fikar. Men återigen, så är det inte. Visst, vi kanslister som jobbar på förbundet är funkisar. Men det är för att vi har de rätta kunskaperna, erfarenheterna och drivet att jobba med det vi gör.
Till sist. Jag är ihop med min pojkvän, för jag älskar honom och han råkar ha CP. Den största delen av min vänskapskrets har funktionshinder, för de råkar ha det. Jag jobbar på Unga Rörelsehindrade, för att jag har den rätta kunskapen och det rätta drivet.
Natalie Eriksson Ahlgren
Kommunikatör