FN:s flagga på halv stång

National day

 

 

Knappt har vi hunnit glädjas av att Torsdagsaktionen har tilldelats 2013:års ärofyllda STIL-pris ”Hjärter Ess” innan det är dags att åter visa handlingskraft. En bitterljuv känsla infinner sig när jag konstaterar att aktioner, protestlister, demonstrationer, är det som vi tvingas att göra när beslutsfattares sunda förnuft har tagit en paus. En mer synisk tanke är också att människovärdet på något sätt riskerar att fintas bort i alla svängar av överklagande, paragrafer och juridiska processer som påstås vara till för den enskildes skull. Givetvis vill jag inte minska möjligheten till att överklaga men på något sätt måste det gå att förenkla processen så att den enskilde individen inte behöver vara juridiskt skolad för att kunna hävda sina mest grundläggande rättigheter. Jag förmodar att pälsdjur inte får vistas på svenska myndigheters kontor men en begriplig lathund borde de väl kunna skaka fram, tycker jag.

I principiellt viktiga fall, som har potentialen att uppnå prövningstillstånd långt upp i kedjan av överklagningsinstanser, ska det ofta ha framkommit något nytt i ärendet för att något ska ändras, beviljas eller dras tillbaka. Att en tidigare instans haft alla fakta framför sig men ändå fattat fel beslut finns alltså inte på kartan.

Överklaganden får ofta ett ointresserat och i vissa fall kyligt bemötande. Det är precis som att de läsas maskinellt och tilldelas ett standardsvar. I fallet med Alexey Prosvirnikov, om en pojke som behöver hjälpmedel och vård som inte kan erbjudas i hemlandet Ryssland, svänger svaren märkbart från en förstående och medlidande attityd som till slut likväl mynnar ut i ett nekande beslut till uppehållstillstånd. Därmed riskerar Alexey att inte få den vård han behöver med risk både för stort lidande och fara för hans liv. För mig känns det som att mänskliga rättigheterna med lätthet passeras och det är här jag nu vill sätta ner foten.

I dokumenten om Alexeyfallet, som jag av familjen fått ta del av, anses vården i Ryssland för Alexey inte likvärdig den som erbjuds hemma i Ryssland i fråga om överlevnad och besparat lidande. Alexey bedöms få bättre vård i Sverige vilket kommer öka förutsättningarna för ett längre liv med mindre lidande och som en självklar följd av detta en bättre livskvalitet. Däremot kommer inte Alexeys tillstånd att förbättras. Det här är en lek med ord. Naturligtvis kan inte Alexey botas från Spinal Muskeldystrofi, som diagnosen kallas. Men allt, anser jag, är en förbättring om alternativet är lidande och för tidig död.  Det är omänskligt att, som jag tolkar det, ställa krav på tillfrisknande från obotliga diagnoser för att få tillgång till god svensk vård och för att få sina mänskliga rättigheter uppfyllda!

Det här får mig att känna att denna överklagningsprocess tycks vara en lång resa för beslutande instanser att hitta argumenten och den själsliga tryggheten i att kunna landa i det negativa beslut man från början ville fatta.

Är de mänskliga rättigheterna föremål för samma misshandel av intentionerna och generösa praxis av dispenser och underlåtenhet som förekommer inom tillgänglighetenområdet?