Funkisar kan också ingå i relationer. Relationer som mamma eller pappa, dotter eller son, barnbarn etc. Men också i vänskaper eller helt enkelt i en kärleksrelation. Detta är inte ett grundläggande behov, enligt assistanshandläggare. Allt handlar om att kunna äta, gå på toaletten och ja, ni fattar. Men våra känslor spelar ingen roll. Varför?

Jag vet många funkisar som är föräldrar, men som lever ihop med normisar. De får inte ens en timme till att vara förälder. Detta beror på att barnet har en välfungerande vuxen som kan ta hand om hen. Det är fel. Det är ett barns rättighet att ha alla sina föräldrar som hen har i sitt liv. Det är en förälders rättighet att få finnas där – att hjälpa till med läxan, komma på Lucia, trösta ett krossat hjärta, skälla på att sin ungdom kommer hem sent, leda till altaret etc. Det som handläggare håller på med är barnplågeri.

Kärlekspar är också drabbade av nedskärningen inom assistansen. Par, som består av funkisar, som bor en halvtimme ifrån varandra blir tvingade till att ha distansförhållanden då assistanstimmarna inte räcker.

Det gör ont i mig och gråten är nära. Min och min pojkväns omprövning av assistans närmar sig. Vi pratar jämt om vår framtid och rädslan att förlora den. Jag älskar min pojkvän över allt annat och vi kommer att leva ihop oavsett vad, men vi vill uppnå våra mål ihop.

När jag läser, samtalar eller jobbar med assistansfrågan så känns det som att allt är kört. Att jag bara vill ge upp. Men, vi kan inte ge upp. Vi kan inte låta makthavarna vinna. De ska inte få påverka våra relationer, våra liv

Upp till kamp!

Natalie Eriksson Ahlgren
Opinionsbildare