I dag har det gått 801 dagar sedan remisstiden gick ut för Bortom fagert tal (Ds 2010:20), 
förslaget om hur bristande tillgänglighet skulle kunna föras in i svensk diskrimineringslagstiftning fullt ut (krav på skäliga stöd och anpassningsåtgärder finns redan inom arbetslivet och skolan). 
Förslaget om hur vi – också i Sverige – skulle börja kalla den utestängning som är vardagsmat för personer med funktionsnedsättning vid sitt rätta namn, diskriminering.

I 801 dagar har regeringen behandlat frågan, läst de till övervägande del positiva remissvar som inkommit, diskuterat mellan departementen.

Det är en lång historia som börjar likna en följetong.
En följetong som är slöseri med människor, med tid, med energi och med pengar. Det är slöseri eftersom det handlar om självklarheter.

Självklarheten att vi människor är olika.
Självklarheten att alla är lika mycket värda.
Självklarheten att det gemensamma samhälle där vi skall fungera tillsammans naturligtvis måste vara utformad för att så många som möjligt ska kunna delta.
Självklarheten att ta politisk ställning för att den lagstiftning som finns ska efterlevas och för att utöka diskrimineringsskyddet för allas rätt att vara delaktiga. 

Sedan den 1 december 2011 har vi inför varje regeringssammanträde påmint statsråden om att tiden går. Vi kallar det för Torsdagsaktionen, eftersom det är på torsdagar regeringen sammanträder. Vi har funnits på plats utanför Rosenbad för att påminna om att det nu gått en vecka till, ytterligare sju dagar, utan att regeringen kommit med något konkret förslag, utan att regeringen kunnat enas i synen på människor och på demokrati. För det är i slutänden precis det som det handlar om, människosyn och rätten att kunna delta i samhällslivet.

Så här såg det ut en torsdagsmorgon i början av januari.

(Detta är mitt tredje inlägg i bloggutmaningen #blogg100 – ett blogginlägg per dag i 100 dagar och här kan du läsa vilka som är med.)