Anmäl dig till Pia på DHR Göteborgsavdelningen snarast möjligt på telefon: 031-367 98 30 eller maila HÄR!

 Utmanaren till Segway är här. Genny Mobility lanserar nu Genny 2.0, på Hjultorget. Den tekniska lösningen bygger på samma princip som Segway. Det vill säga en självbalanserande bottenplatta som gör fordonet lättkört och frigör båda händerna.

Fordonet är det enda i sitt slag i världen. Uppfinnaren heter Paolo Badano och bor i Italien. Han använder själv rullstol efter en olycka 1995. Paolo Badano blev inspirerad av Segway och tänkte att det måste funka även för sittande, om inte ännu bättre, eftersom man då får en lägre tyngdpunkt. Sagt och gjort, i år färdigställdes den första modellen. Och nu finns det också en generalagent i Norden.

Tack vare fordonets förmåga att balansera själv kan föraren sitta bekvämt och vara delaktig i det som sker runtomkring. Exempelvis äta en glass eller hålla någon i handen och samtidigt manövrera tvåhjulingen. Den kan köra framåt, bakåt, stanna, svänga eller rotera direkt på stället. Det räcker med att föraren rör den övre delen av kroppen för att köra Genny säkert. Med styret svänger man åt vänster eller höger med ena handen, vilket gör den andra fri.

Björn Öhman är säljare på Genny Mobility och berättar att fordonet funkar lika bra att köra i sand som på snö och dessutom i terräng. Genny har även flera elektroniska och mekaniska säkerhetssystem. Hela drivsystemet är redundant, det vill säga det har dubbla uppsättningar batterier, gyros, datorer och elmotorer.

- Skulle exempelvis någon del i drivsystemet sluta att fungera kommer fordonet att stanna och bibehålla balansen så länge som det behövs, säger Björn Öhman.

Artikel från Föräldrakraft

”Hon varken svär, har sex, dricker sprit eller bajsar. Så mycket bättre en ett vanligt CP.” Är du förbannad nu?

Bra. CP-dockan GIL är ämnad för dig som lever i tron att du är fördomsfri. Du som med mild, artikulerad röst och överdriven välvilja bemöter funktionsnedsatta personer som vore vi små barn, eller bara allmänt dumma i huvudet.

Med CP-dockan vill vi sätta fokus på hur din ”omtanke” och ”snällhet” bara är ytterligare en form av kränkande särbehandling. Genom att väcka debatt (och i vissa fall anstöt) med en CP-docka ville vi locka fram alla er ”snälla människor” och ge er en tankeställare. För med stor sannolikhet är det just du som blir upprörd av tilltaget. Och nu är du här för att fördöma, eller försvara oss mot, denna styggelse till docka.

Fråga nu dig själv: Vad är det med dockan som gör dig arg? Är det kanske så enkelt att den är ful? Eller är det för att den enligt dig driver med CP-skadade personer? Kanske blir du upprörd över att den inte liknar ”normala” dockor?

Vi tycker det är hög tid att nuvarande normer ifrågasätts. Varför får inte en docka ha en CP-skada? Varför kan inte människor med ett funktionshinder kräva att bli behandlad som alla andra? Vi blir inte upprörda över att en docka ser ut som vi. Varför är det då så besvärande för dig?

Kan CP-dockan hjälpa oss nå fram till dig så är mycket vunnet. Vi är nämligen dödligt trötta på dig och andra ”omtänksamma” personer i vår omgivning. Servitrisen som i tron att din kille eller tjej är din assistent (bara för att han/hon ser ut som du, eller kanske t.o.m ser riktigt bra ut) och frågar honom/henne om du får dricka drinken du just beställt. Eller tanten i matbutiken som ”TYCKER DU ÄR DUKTIG” bara för att du handlar din mat ”alldeles själv”. Faktum är att alla främlingar som överdrivet artikulerat undrar om vi ”MÅR BRA IDAG?” bidrar till att man känner sig otroligt dumförklarad.

Att du försöker dölja hur besvärad du är av situationen genom att behandla oss som ett barn, eller i värsta fall som några fullständiga idioter är faktiskt ett bevis på motsatsen. Det är helt enkelt dags att säga ifrån på skarpen. För vi är inga barn. Och vi är absolut inga idioter.

CP-dockan finns till för dig. Har du ett uppdämt behov att gulla med ett CP kan du köpa henne av oss.

Gillar du Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben och vill du hjälpa oss att vara som en finne i makthavarnas rumpa och ännu inte har fyllt 32 år? Gå då in på vårt förbunds hemsida och bli medlem. Det första året betalar du inget och därefter är medlemsavgiften endast 60 kronor.  HÄR blir du medlem! Glöm inte att markera att du vill vara medlem hos oss i Göteborgsregionen.

Annelie Nilsson

Familjeterapi är en form av psykoterapi där man arbetar med hela eller delar av familjer för att lösa problem, bemästra svåra livssituationer och komma vidare i kriser. Om någon i familjen har en funktionsnedsättning kan även det vara något som familjemedlemmarna behöver prata om tillsammans. Vad finns det för begränsningar och möjligheter i familjen? Hur kan man hantera kombinationen av ett behov av personlig assistans i familjen med familjens behov av integritet och privatliv? Är du intresserad av att gå i familjeterapi men inte har råd? Då skall du fortsätta att läsa.

Är du intresserad av att gå i familjeterapi men inte har råd? Då har du en chans att tala med Annelie Nilsson som studerar på Göteborgs Universitets Steg 1-utbildning, vilket är en grundläggande psykoterapiutbildning med inriktning mot familj och nätverk. Annelie kan erbjuda kostnadsfria familjeterapeutiska samtal under en period av ett par månader upp till ett år med start i maj eller augusti.

Annelie har en gedigen erfarenhet av det sociala området och är utbildad socionom sedan 1998 och arbetar sedan åtta år tillbaka som kurator på habiliteringen på Riksgymnasiet för rörelsehindrade i Angered. Dessförinnan arbetade Annelie under sex år på LaSSe Brukarstödcenter, som arbetar med rådgivning till personer med funktionsnedsättningar på uppdrag av Västra Götalandsregionen. Annelie har även erfarenhet av ett eget rörelsehinder.

Vill du veta mer kan du maila Annelie HÄR!

Mirjami Löppönen

Läs Mirjami Löppönens blogg HÄR! Mirjami beskriver sig som en fartfylld och envis tjej från Dalarna som bland annat spelar rullstolsinnebandy och rullstolstennis. Men det jag fastnade för var hennes fina forografier. Mirjami skriver: ” Fotograferingen för mig är inte längre enbart en hobby utan har blivit en livsstil som jag älskar. Tanken om hur allt jag ser skulle bli på bild går alltid genom huvudet, det spelar ingen roll vad det är. Många av mina bästa fotoidéer har jag fått på natten när jag inte kunnat sova, och det kallar jag att effektivisera tiden Att få spara ögonblick till minnen och se världen genom en kameralins är bland det bästa som finns.”

Anette Bohm

En gammal goding som jag hittade när jag surfade på nätvågorna, var en intervju med Anette Bohm från år 2003. Den är publicerad i reumatiker.se och på rfsu.s sidor. Texten är skriven av Ylva Branting.

Kan man inte vifta på ändan får man använda blicken

Anette Bohm är ryggmärgsskadad. På tjejkurser diskuterar hon sex och samlevnad. – Det gäller att ha ett bra självförtroende. Det är först när man har återfått självförtroendet efter skadan som man kan börja experimentera, säger hon.

• Tweet

Anette Bohm jobbar som journalist på Rekryteringsgruppens tidning Kick. Hon är klädd i svart skinnjacka och kort kjol. Håret har färgade slingor och hon utstrålar säkerhet. Både i sitt jobb och via ideellt arbete möter Anette andra kvinnor som sitter i rullstol efter att ha blivit ryggmärgsskadade. Hon har hållit i en kvinnokurs och lägerverksamhet där kvinnor har kunnat tala ostört om intima saker. Anette berättar mycket om sig själv och vill gärna vara en förebild.

– Jag har suttit 27 av mina 37 år i rullstol. Jag har rest, pluggat, jobbar och jag har ett sexliv, säger hon. Anette märker hur deltagarna på kvinnokursen ser på sina egna kroppar.

– Förlusten av sin tidigare kropp kan bli en identitetskris och leda till att man som nyskadad tycker att man har blivit ful och sörjer sin förlorade känsel.

Ryggmärgsskadade får ofta problem med inkontinens vilket kan leda till att de tappar självförtroendet och får ett sämre sexliv. Den nya kroppen fungerar annorlunda. Att hamna i rullstol leder till en ny situation för hela familjen.

– För samliv och sexliv innebär det ett nytt förhållningssätt. Har man redan en partner krävs det att man kan tala med varandra och ha fantasi. Är man singel får man tampas med frågor som: Kommer jag duga nu, vill någon ha mig?

Anette menar att det är skillnad på mäns och kvinnors tankar. För män är det så påtagligt att de funderar kring om de kan få stånd och utlösning, medan kvinnor undrar om de duger och ifall de kan få en partner.

Inom Rekryteringsgruppen har man märkt av att vårdtiderna har skurits ned. Tidigare kunde de nyskadade betydligt mer när de kom till Rekryteringsgruppens läger. Tiden för rehabilitering har blivit mycket kortare.

– Man hinner inte med att både psykiskt och fysiskt lära sig det man behöver. Det gäller inte bara sex och relationer utan även förflyttningar och att klä på sig. Personerna blir mer beroende av hjälp från andra.

På Rekryteringsgruppens läger jobbar de på att personerna ska bli så självständiga som möjligt. Lägret blir ofta en vändpunkt. På tjejkurserna tas både medicinska frågor och livsfrågor upp, något som vården sällan hinner med.

– Där tar de upp många frågor om urologi och mycket kring praktiska saker. Min erfarenhet är att så länge man inte kan kontrollera sitt kiss och bajs finns det inte i ens huvud att gå ut och ragga eller ha sex. Det gäller att man får ett bra självförtroende, menar Anette. Det är först när kvinnorna har fått det som de kan börja experimentera.

– Jag tror att det är lättare att tala med andra kvinnor i rullstol än med gående experter. Jag brukar tipsa dem om att det är viktigt att inte glömma bort de kroppsdelar som inte har känsel och att man tar hand om och vårdar sitt yttre.

Anette tror att det är ännu svårare med självuppfattningen för dem som blivit skadade tidigt i livet. De har varit vana vid att mamma och pappa bytt blöjor och känner kanske inte att underlivet tillhör dem själva.

När Anette var i Polen för att träffa den polska motsvarigheten till Rekryteringsgruppen slogs hon av att de polska kvinnorna utstrålade sensualism och kvinnlighet i sitt rörelsemönster, något som hon tycker att svenska kvinnor i allmänhet saknar, även gående. De svenska kvinnorna hade bekväma joggingbrallor medan polskorna hade klätt upp sig och var fina i håret. Alla deltagare satt i rullstol.

Anette berättar att hon frågade sig varför polskorna var så kvinnliga och om det är något fel i att visa sin kvinnlighet. Hon kom fram till att hon inte tyckte det och efter resan fattade hon ett beslut. Hon skickade in en ansökan till Aftonbladets tävling ”Årets kvinna” tillsammans med en kompis som också sitter i rullstol. Hon blev uttagen på grund av sin utstrålning och visade upp sig på catwalken i glamorösa underkläder.

Du tycks ha en stark självkänsla, men har det alltid varit så?

– Nu har jag bra självförtroende, men jag har fått kämpa länge. Det var speciellt jobbigt i tonåren. Jag kände mig som den fula ankungen.

Anette berättar hur hon kände sig annorlunda och ful eftersom hon satt i rullstol. Hon kände sig inte sedd som tjej eftersom det under tonåren mest var utseendet som räknades. Men det blev successivt bättre.

– Jag tyckte jag fick stå tillbaka när jag jämförde med mina gående kompisar. Medan mina vänner levde vanliga liv bestod mitt liv periodvis av sjukhusvistelser och rehabilitering. Det var jobbigt då, men senare insåg jag att jag fick andra erfarenheter och dem har jag stor nytta av idag. Jag har fått stor insikt och förståelse.

– Man behöver inte resa runt jorden eller bestiga höga berg för att finna sig själv. Det kan man göra hemma vid köksbordet, säger hon.

Under sin uppväxt i Mora hade hon aldrig tillfälle att tala med jämnåriga eller äldre förebilder som satt i rullstol. På läkarkontroller tog de aldrig upp frågan om sex och samlevnad. Jo, en gång minns hon att ortopeden frågade: ”Har du någon pojkvän än då, hö, hö.” Men hon var för blyg och osäker för att säga att det var jättesvårt och att hon bara fick titta på när kompisarna pussade killar så hon skakade bara på huvet.

– Under gymnasietiden fick jag nya vänner. Jag började klä mig häftigare och reste till Stockholm för att fixa håret på Klippoteket. Vi gick ofta ut och dansade. Jag var en riktig krogtjej och flirtade mycket. Jag lärde mig att kunde jag inte vifta på ändan fick jag använda blicken. Det blev jag jättebra bra på. Jag spände ögonen i dem jag var intresserade av och när jag fångade deras blick log jag, säger Anette och visar hur hon kan svepa med blicken över lokalen. Men det dröjde tills hon blev 21 innan hon hade sitt första förhållande.

– Jag upplever det som svårare att få ett långvarigt förhållande när jag sitter i rullstol. Jag vet inte om det har med mig som person att göra, men jag träffar även andra som säger att män störs av att man sitter i rullstol, de ser så mycket problem framför sig. Men någon gång får faktiskt omgivningen ta sitt ansvar. Det är männen som har problem om de inte kan vara med en kvinna i rullstol.

Text: Nyhetsbyrån ikapp/Ylva Branting

Gillar du Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben och vill du hjälpa oss att vara som en finne i makthavarnas rumpa och ännu inte har fyllt 32 år? Gå då in på vårt förbunds hemsida och bli medlem. Det första året betalar du inget och därefter är medlemsavgiften endast 60 kronor.  HÄR blir du medlem! Glöm inte att markera att du vill vara medlem hos oss i Göteborgsregionen.

Mer information om Ifa: ” Som medlem i IfA erbjuds du rådgivning och stöd. Vi informerar dig om dina rättigheter. Vi finns till hands för dig genom att vägleda och besvara dina frågor. Vi besvarar frågor som rör personlig assistans; att ansöka om assistans, att överklaga beslut, frågor som rör assistansersättningen, arbetsledning av personliga assi­stenter eller att välja assistansanordnare. Vi erbjuder även utbild­ningar och informationsträffar som vänder sig både till dig som assistansanvändare, till personliga assistenter och till administra­törer av personlig assistans. I det intensiva intressepolitiska arbetet har vi täta kontakter med politiker och myndigheter.”

Hans Filipsson skulle betala 1 000 kronor mer för sin biljett när han skulle köpa biljetter till matchen Sverige-Ryssland i Globen härom dagen. Anledningen till det dyra priset är att Hans sitter i rullstol. Han kommer nu att anmäla Svenska ishockeyförbundet till Diskrimineringsombudsmannen.

Hans biljett var 1 000 kr dyrare skriver Expressen.

Nu skakas ishockey-VM av en ny biljettskandal. Rullstolsburne Hans Filipsson fick betala nästan 1 000 kronor mer för en biljett till matchen mot Ryssland än en person som inte sitter i rullstol.

– Man blir mörkrädd. Det känns mer som 1912 än 2012, säger han till HockeyExpressen.se. Nu tänker Hans Filipsson anmäla Svenska ishockeyförbundet till Diskrimineringsombudsmannen. Efter alla turer med dyra biljetter och låga publiksiffror i VM kommer här ännu en. TV4 berättade på fredagskvällen om rullstolsburne Hans Filipsson som fick betala över 1 300 kronor för en biljett till Tre Kronors match mot Ryssland i kväll. Den billigaste biljetten för en person som inte sitter i rullstol kostade strax över 400 kronor.

– Man tror inte att det är sant när man hör det. Jag tolkar det som att förbundet inte vill ha folk i rullstol på sina ishockeymatcher, säger Hans Filipsson. Han kommer nu att anmäla Svenska ishockeyförbundet till Diskrimineringsombudsmannen.

– Varje vecka händer det grejer där jag blir utsatt för diskriminering, men det här är det mest flagranta exemplet. Det är definitivt skillnad när priset blir så högt jämfört med personer som inte sitter i rullstol.

Hans Filipsson fick blodad tand för ishockey när han var i USA och såg Detroit mot Tampa Bay. Hemma i Sverige ville han väldigt gärna se Tre Kronor i VM.

– Jag hade tänkt köpa fyra biljetter och även köpa till kompisar, men det blir för dyrt. Är det de här förutsättningarna som ska vara i framtiden har jag inte råd att se hockey i Sverige, för att jag använder rullstol.

Biljettpriserna för personer som sitter i rullstol har nu under de senaste dagarna sänkts. En representant från Svenska ishockeyförbundet var under fredagen i kontakt med Hans Filipsson.

– Han påstod att de ändrade priset i lördags, jag köpte biljetten i söndags. Det kändes som ett försök att släta över det här. Jag säger att det här är ett tydligt brott mot diskrimineringslagen och jag ser inte hur de ska komma undan med det.

Av Jonas Solberger jonas.solberger@expressen.se

Du kan läsa vad Hans skriver om biljettpriserna HÄR på Fulldelaktighet.nu och på vad Daniel Erkstam skriver på  Ajour HÄR! Här är ett inslag från tv4! Och här kan man läsa MER!

Hans Filipsson skriver på sajten Fulldelaktighet.nu:

I förra veckan ringde jag till Ticnet för att köpa biljetter till matchen Sverige-Ryssland i Globen idag, fredag 11 maj. Jag har länge tyckt att Ticnets försäljningssätt är märkliga för människor med rörelsehinder och då speciellt människor som använder rullstol. Möjlighet att boka ”Rullstolsplatser”, som platstypen för alla med rörelsehinder heter, online finns inte. Människor med rörelsehinder är hänvisade till telefon.

När man ringer till Ticnets telefonnummer säger en glad röst att öppettiderna är 9-18 vardagar och 10-14 lördag, söndag och helgdagar. Människor utan rörelsehinder kan köpa biljetter och se platstillgången 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, på hemsidan. Det motsvarar 168 timmar/vecka. Människor med rörelsehinder kan endast köpa biljetter och se (höra) platstillgången via telefon, vilket motsvarar 53 timmar/vecka. En skillnad på 115 timmar föreligger alltså. Det är diskriminering.

Människor med rörelsehinder måste ringa till Ticnet medan människor utan rörelsehinder kan boka online. Jag ringde två samtal till Ticnet. Det första varade i 49 minuter och 14 sekunder, det andra i 40 minuter och 35 sekunder. Totalkostnad: 64 kr. Det är diskriminering.

Men som om detta inte vore nog: Den billigaste platsen för människor utan rullstol/rörelsehinder kostar 415 kr. Den billigaste platsen för människor med rullstol/rörelsehinder kostar 1 340 kr. Ja, du läste rätt! Svenska Ishockeyförbundet, som satt biljettpriserna, menar alltså på fullaste allvar att människor med rörelsehinder/rullstol ska betala 925 kr mer än människor utan rörelsehinder/rullstol! Men Svenska ishockeyförbundet kanske tycker att enbart människor med rörelsehinder/rullstol som har feta bankkonton ska få titta på VM live? Tillsammans med kostnaden för telefonsamtalen kostar alltså biljetten 1404 kronor, 989 kronor mer än för personer som inte använder rullstol. Att detta också är diskriminering behöver väl knappast sägas?

Ticnet var dock ivriga att påpeka att de 1 340 kr var inklusive en ledsagare. Jag påpekade det orimliga i att se det som ”inklusive”, då det inte har någonting med biljettpriset att göra överhuvudtaget.

Varför människor med funktionsnedsättningar som inte använder rullstol men av andra anledningar behöver platser som fungerar för dem inte kan köpa det visste inte Ticnet. Varför ledsagare, kontaktpersoner eller assistenter till människor med funktionsnedsättningar som inte använder rullstol inte får komma in gratis kunde inte Ticnet heller svara på. Några exempel är människor med synnedsättningar, hörselnedsättningar, rörelsehinder utan rullstol, kognitiva funktionsnedsättningar och psykiska funktionsnedsättningar.

Varför jag, som har en fullt fungerande överkropp och använder en liten smidig rullstol, överhuvudtaget förväntas ha en ledsagare med mig luktar 1800-talstänk. Men det kanske är en ”vänlig gest” av Svenska Ishockeyförbundet mot de ”fina, fina stackars grönsakerna” för att Globen är otillgängligt? 

För mig är det nämligen uppenbart att hur Globen är byggd i sig är diskriminerande på grund av att arenan är otillgänglig. Jag har varit på en enda ishockeymatch i vuxen ålder, trots att jag kommer från ”Foppaland”, dvs Örnsköldsvik. Jag såg 17 februari 2011 Detroit Red Wings slå Tampa Bay Lightning i Tampa Bay Times Forum, Tampa, Florida, USA. Det var en mäktig upplevelse! En fullsatt arena fick se en hockeymatch som till och med fick mig, som är ganska ointresserad av att titta på sport, att tycka att det var något jag ville göra igen. Lika mäktigt var det att åter komma till USA och märka skillnaden i synsätt och tillgänglighet jämfört med Sverige. Jag och min kompis, som också använder rullstol, köpte fyra biljetter ”på chans” av en andrahandsförsäljare efter att ha pratat med arenans kundservice. Biljetterna var inte specificerade som rullstolsplatser. Trots det gick det hur bra som helst att sitta nedanför själva platserna, i samma sektion. 13 av sektionerna i arenan har sittplatser speciellt avsedda för människor som använder rullstol, fler sektioner är möjliga att nå med rullstol men då får man sitta i vanligt säte. Det finns sektioner för alla plånböcker och önskade betraktningsvinklar.

Att det ser ut så beror på den amerikanska federala lagstiftningen Americans with Disabilities Act som kom 1990. Ja, du läste rätt även här – Sverige är 22 år efter USA! I Sverige har funktionshinder- och Independent Living-rörelsen i över två decennium stångat sig blodig för att få politiker att lyssna. Utredning efter utredning efter utredning har alla visat samma sak: Vi bör genast göra otillgänglighet till diskriminering även i juridisk mening! (Att det är det i allmän mening är odiskutabelt.) Så sent som igår tillkännagav Folkpartiet att otillgänglighet måste klassas som diskriminering i en utredning.

Folkpartiet föreslår bland annat:

”- Att bristande tillgänglighet ska anses vara diskriminering och att individer

därmed får möjlighet att driva enskilda fall i domstol.

- Den som inte vidtar skäliga åtgärder för tillgänglighet ska kunna dömas att

betala diskrimineringsersättning.”.

Regeringen tiger dock still i frågan.

Jag var 2001/2002 utbytesstudent från Uppsala universitet vid San Diego State University, Kalifornien. Det var 11 år efter Americans with Disabilities Act:s tillkomst. Redan då hade lagstiftningen medfört enorma skillnader. Det var första gången jag åkte buss kollektivt för att alla bussar har liftar. Det var första gången jag valde restaurang utifrån vad jag ville äta, inte utifrån om jag kom in eller inte. Det var första gången jag kom in, fram och runt utan problem på ett universitet.

Ett färdigt lagförslag finns genom utredningen Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund. Idag fredagen 11 maj 2012 har vi väntat i 539 dar på att regeringen och riksdagen ska ta sitt ansvar. Den 26 maj 2012 demonstrerar vi för tionde året i rad i Marschen för tillgänglighet för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering även i Sverige. Vi behöver inte fler vackra ord och tomma politikerlöften, vi behöver lagstiftning!

Jag köpte biljetten ändå och det ska bli roligt att få se matchen ikväll. En anmälan till Diskrimineringsombudsmannen gentemot Ticnet och Svenska Ishockeyförbundet kommer att inlämnas under de närmaste dagarna. Jag kommer att uppmana samtliga andra besökare i rullstol att göra samma sak.

Krönika Ajour av Daniel Erkstam:

Sänkt biljettpris på HockeyVM – men inte om du sitter i rullstol

Med anledning av debatten kring det höga biljettpriset under HockeyVM skriver Daniel Erkstam om en biljettplats som inte subventioneras.

I går deltog jag i Torsdagsaktionen utanför Rosenbad. Det är en utnötningskampanj som pågått varje torsdags morgon sedan december. Aktionen handlar om att tiden går utan att otillgänglighet lyfts in i lagen om diskriminering. I dag är det 539 dagar sedan utredningen (promemorian) ”Bortom fagert tal” kom fram till att otillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar är diskriminering. Många länder har en sådan lagstiftning sedan många år, det finns en majoritet i Riksdagen för ett sådan lagändring men regeringen förhalar frågan. Förbundet DHR och eldsjälen Maria Johansson har startat kampanjen och fler och fler organisationer för människor med funktionsnedsättningar ansluter sig.

Hans Filipsson var också med utanför Rosenbad igår. Han är initiativtagare till Marschen som är en årlig marsch som kämpar för exakt samma sak som Torsdagsaktionen. Och Hans hade en färsk upplevelse av hur människor med funktionsnedsättningar diskrimineras dagligen:

Förra veckan skulle Hans han boka biljett till hockeymatchen Sverige-Ryssland i Globen som äger rum ikväll. Då Hans sedan länge har tyckt att Ticnets försäljningssätt är märkliga för människor med rörelsehinder och speciellt människor som använder rullstol spelade han in samtalet för att dokumentera vad de sa. Att ringa (och då bara under vissa öppettider) är enda alternativet då möjlighet att boka ”Rullstolsplatser” i Globen och andra arenor via webben inte finns. Det kostar dessutom extra. Redan där kommer första diskrimineringen.

Det andra handlar om biljettpriset. Det har varit mycket snack om att hockeybiljetterna i den pågående VM-turneringen har varit för dyra och att det är en anledning till att läktarna varit så tomma hittills. Hockeyförbundet har sänkt priserna så den billigaste platsen till kvällens match kostade 415 kronor. Men för rullstolsburna finns bara särskilda platser och den billigaste (enda) alternativet för Hans var en biljett för 1340 kronor. Alltså mer än tredubbla.

Hans har idag bloggat om det hela på Fulldelaktighet.nu. I kväll är han på matchen. Men historien slutar inte där. För Hans kommer att lämna in en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen. Och liknande historier kommer nog tyvärr att återkomma i framtiden. Det här var ett klockrent fall av diskriminering. Men det är även dags att människor med funktionsnedsättningar som inte kommer in på restauranger, konferenslokaler, butiker och andra allmänna lokaler räknas som diskriminering.

TEXT: Daniel Erkstam, bloggare på erkstam.se och sedan länge intresserad av funktionshinderfrågor och tillgänglighet.

Gillar du Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben och vill du hjälpa oss att vara som en finne i makthavarnas rumpa och ännu inte har fyllt 32 år? Gå då in på vårt förbunds hemsida och bli medlem. Det första året betalar du inget och därefter är medlemsavgiften endast 60 kronor.  HÄR blir du medlem! Glöm inte att markera att du vill vara medlem hos oss i Göteborgsregionen.

Kostnad för dig som medlem i Förbundet Unga Rörelsehindrade är 300 kronor. Är du inte redan medlem, kan du bli det HÄR!   För medföljande personliga assistenter är kostnaden 2 500 kronor som betalas via assistansomkostnaden. Behöver du en medhjälpare, så finns det. Sista anmälningsdag: 15 maj.

Anmälan och mer information till Daniel Lundh eller ring: 08- 685 80 80. Inbjudan som pdf. 

• Tweet

Åsa Puide och Torbjörn Jerlerup skrev en artikel om detta HÄR publicerad den 27 januari i år eftersom det är minnesdag över förintelsens offer. En annan länk från USA finns HÄR!

• Tweet

Inte bara judar förintades, även funktionshindrade!

Idag är det minnesdag över förintelsens offer. Föreståndare för synagogor har bjudits in, imamer, kristna präster och romernas ledare i Sverige. Men DHR och NHR, eller andra representanter för funktionshinderrörelsen, har inte fått någon inbjudan. Ingenstans nämns folkmordet på de funktionshindrade i nazisternas Tyskland i de officiella hemsidorna denna dag. Ändå var det vi med funktionsnedsättningar som utrotades först av alla grupper. Över 200.000 förintades i det officiella T-4 programmet för ”påtvingad eutanasi”. Över 500.000 förintades medvetet genom umbäranden och ”påtvingad svält” och enbart i Tyskland steriliserades hundratusentals. Folk med CP-skador gasades långt innan programmen att gasa judar och romer hade trätt i kraft. Folk som vi, med medfödd hörselskada, fick knivar uppkörda i våra könsorgan och steriliserades för att bevara ”rasens renhet”. Medfödda funktionshinder betraktades som något ”ont” som samhället skulle göra sig av med. Sedan spelar det ingen roll om det var hörselskada, blindhet, utvecklingsstörning, autism, adhd eller cp- eller ryggmärgsskada. Var man född med gravt funktionshinder så drabbades man hårdare och både av död, och sterilisering.

Ändå ”glömmer” man bort oss då förintelsens minnesdag ska firas.

Idag är det minnesdag över förintelsens offer. Men hur många förintades? Det finns antisemitiska revisionister som säger att ”enbart” några hundra tusen judar förintades. Det är cyniskt, vidrigt och absurt. Men det är lika revisionistiskt att påstå att sex miljoner judar förintades. Det är lika vidrigt och fel att komma dragande med den siffran. I själva verket mördades närmare 20 miljoner människor i nazisternas medvetna folkmord av olika folkgrupper.

Flest mördades i Ryssland och i Ukraina där över tio miljoner svalt ihjäl då nazisterna helt enkelt tog maten från dem, i medvetna svältkampanjer. De mördades för att de var en ”underlägsen ras”: slaver. Men många andra förintades också. katoliker, Jehovas vittnen, socialister, polacker, politiker och romer; och först av alla: de funktionshindrade.

Många miljoner förintades i gaskamrarna men de flesta förintades på andra sätt. Över tre miljoner judar förintades i gaskamrarna, de andra sköts eller svalt ihjäl då man berövade dem mat. Samma med funktionshindrade, romer och folk från Ryssland och Ukraina. Många förintades i gaskamrar, de flesta utanför dem.

Förintelsens minnesdag är ingen tävling om vem som var ”mest offer”. Ändå beter sig en del som om det vore det. Jag var inblandad i ett försök att sätta förintelsen av funktionshindrade på dagordningen vid den första minnesdagen för förintelsens offer, 1999. Funktionshindrade nämndes inte alls. Göran Persson lät hälsa till oss att ”vi inte har tid att ta upp allt”…

Tack för det, liksom!

Att ensidigt betona att EN grupp förintades, eller genom att exkludera eller förringa förintelsen av vissa grupper, är lika mycket revisionism som David Irvings eller Ahmed Ramis revisionism.

Romerna fick kämpa i nästan 50 år innan man äntligen började erkänna nazisternas mord på dem som en ”förintelse”.

Hur det kunde ske är en stor skandal. Jag har pratat med romer som avfärdats som galningar och rättshaverister bara för att de velat att myndigheter, politiker och historiker skulle erkänna att även de massutrotades i nazityskland.

Vi med funktionshinder har under de senaste åren börjat få lite uppmärksamhet men det känns som om detta sker långsamt och motvilligt. Till årets evenemang har inte funktionshindrade bjudits in. Jag har själv kollat med Maria Johansson på DHR, Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet (fd Fe handikappades Riksförbund). Hon minns inte något evenemang som DHR bjudits in till. Det säger det mesta! Inte heller NHR, de Neurologiskt Handikappades Förbund, har någonsin fått en inbjudan, enligt deras eget kansli.

Förintelsen av funktionshindrade räknas inte. ”Vi har inte tid med alla”, typ…”

Birgitta Ohlsson (Fp) höll ett tal igår som var typiskt för hur man minns förintelsen. Så här sa hon:

Förintelsen är unik. Sex miljoner utrotade judar, men också romer, homosexuella, politiskt oliktänkande… Först nämns judarna, sen övriga och funktionshindrade nämns i vanlig ordning inte alls. (Inte heller alla folk som svalt ihjäl, ska tilläggas!) Birgitta Ohlsson fortsätter:

Antisemitismen lever och frodas i dagens Europa sida vid sida med hat mot romer, homosexuella, muslimer, invandrare. Jag skäms ofta som EU-minister över att judehat och fördomar fortfarande år 2011 jäser på vissa håll i Europa.

Återigen delas folk in i grupper efter nån sorts status. Antisemitismen nämns först som viktigast, sen övriga fördomar och sen fördomarna mot judarna igen. Funktionshindrade nämns inte alls. Vet ens vår minister om att vi också drabbades?

Ändå är funktionshindrade diskriminerade än idag. Funktionshindrade har tvångssteriliserats, tvingats begå aborter och fått sina barn omhändertagna ända in på vår tid, långt efter att man formellt sett ”avskaffade” lagen om tvångssterilisering. Personer med funktionshinder får gå in bakvägen till restauranger. När en person i rullstol köper biljetter på SJ vet denne aldrig om hen kommer att släppas av där han vill gå av. Han eller hon kanske inte ens tillåts komma ombord på tåget. Funktionshindrade kan inte bo hur de vill, resa hur de vill eller leva hur de vill, än idag! Dessutom drar man in på funktionshindrades assistans!

Det låter kanske hårt att höra denna dag, 27 januari. Men det är nödvändigt. Alla grupper som förintades i nazityskland blev lika utsatta. Om man utestänger funktionshindrade från de officiella firandena, eller ”glömmer bort” eller ”inte har tid” är det faktiskt revisionism. Det är lika mycket revisionism som om man hade bjudit in Ahmed Rami eller Lasse Wilhelmsson till förintelsens minnesdag.

Det tragiska är att det denna gång är folk som vill varna för förintelsen som utestänger funktionshindrade, inte Ahmed Rami och hans vänner.

/Åsa Puide och Torbjörn Jerlerup för Funkpol

Läs mer i boken FORGOTTEN CRIMES.

Del 2: http://www.youtube.com/watch?v=6rL_EQVGLd8

Del 3: http://www.youtube.com/watch?v=Dr0fwLux7WA

Del 4: http://www.youtube.com/watch?v=JT_LfuToJec

Del 5: http://www.youtube.com/watch?v=8nf-2gE-C2g

Gillar du Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben och vill du hjälpa oss att vara som en finne i makthavarnas rumpa och ännu inte har fyllt 32 år? Gå då in på vårt förbunds hemsida och bli medlem. Det första året betalar du inget och därefter är medlemsavgiften endast 60 kronor.  HÄR blir du medlem! Glöm inte att markera att du vill vara medlem hos oss i Göteborgsregionen.

Allt detta för välgörenhet såklart. Vilken fruktansvärt förnedrande människosyn! DHR skriver: ”DHR kämpar för att samhället, med gemensam skattebaserad finansiering, ska ta ansvaret så att personer med funktionsnedsättning får möjligheter att leva som andra utan att hamna i skuldkänslor och tacksamhetskrav. Själva grunden för all välgörenhet är att det råder en ojämlik relation mellan givare och mottagare. Allt stöd sker på givarens villkor och mottagaren förväntas vara tacksam.” En stor hyllningskör tycker naturligtvis detta är fantastiskt. De ser inte det förnedrande att människor med funktionsnedsättningar måste göra totalt vansinniga saker för att pengar skall satsas på forskning inom deras områden.

Vad är nästa steg? Skall jag behöva kräla i lera en mil för att få en rullstol eller skall jag tvingar sjunga och steppa för er för att forskning på min skada skall utföras? Glöm att jag gör cirkuskonster för er, era jävlar! Jag har min stolthet kvar.

Veronica Svensk

Projektet En hemlighet känd av många erbjuder mentorsskap till Förbundet Unga Rörelsehindrades medlemmar. Funderar du på hur man kan göra för att träffa någon, flytta hemifrån, hur du vill att din personliga assistans skall fungera? I så fall kan våra härliga, fantastiska mentorer stötta dig! Kontakta projektledaren Veronica, om du är intresserad.

• Tweet

Filmen är en av många kortfilmer som Makkers från Nederländerna har gjort och lagt ut på nätet och de består av en grupp unga människor med funktionsnedsättningar och deras tanke är att göra våra problem synliga för en bredare publik – det känner vi igen, eller hur? Genom att ge offentlig publicitet av orättvisor i samhället kan man sätta press på makthavarna att åtgärda felen. Här är deras hemsida!

Du ska ha varit medlem i DHR Göteborgsavdelningen sedan föregående år. Medlem i DHRG är våra medlemmar i Göteborgsklubben om man inte kryssat i att man inte önskar vara medlem och det är ju dumt.

För mer information och bokning, ring till Pia Järvinen på kansliet, telefon 031-367 98 30. Ingen bokning via telefonsvarare, endast muntligt! Här kan du läsa om hotellet !

Även DHR Förbundet har uthyrning av lägenheter på Mar y Sol, läs om det HÄR!

Kostnad är 1 000 kronor och detta inkluderar festivalpass, tält och pengar till måltider. Lägret är för våra medlemmar och Förbundet Unga Rörelsehindrades målgrupp är unga med rörelsehinder. Är du inte medlem kan du lätt bli det här: Bli medlem HÄR!

Har du en personlig assistent som följer med är kostnaden 3 500 kronor inklusive festivalpass, tält och pengar till måltider, vilket betalas via assistansomkostnaden. Du bokar och betalar resan till och från Stockholm själv, övriga resor står förbundet för. De medhjälpare som förbundet anlitas samlas i Stockholm den 25 juni, för att genomgå en medhjälparutbildning vilket är till för att servicen till medlemmarna skall fungera så bra som möjligt.

Knappt 3 % av Sveriges befolkning har jakt som fritidsintresse eller som en del i sin försörjning och nu kan du som delar detta intresse men fått avstå på grund av ditt rörelsehinder chansen att hänga med på skyttehelg, drevjakt eller jakt på rådjur. Jakten erbjuder jägarna många glädjeämnen och naturupplevelser. Även om själva jagandet är kärnan är det inte det enda som ger jägaren upplevelser och stimulans. Viltvård, hundträning, skytteträning är andra viktiga inslag i jakten. Jägareförbundet har ett projekt som heter Jakt för alla som syftar till att göra jakt tillgängligt för människor med rörelsehinder. Funktionsnedsättning är inget hinder i jaktgemenskapen. Jakt för alla – är ett projekt som syftar till att göra jakten tillgänglig för människor med nedsatt rörelseförmåga. Nedan kan du läsa om vad som erbjuds:

Häng med på jaktdagar, exkursioner och utbildningar. Under året kommer det arrangeras minst tolv upplevelsedagar med jakt för personer med nedsatt rörelseförmåga. Här listas årets arrangemang och sidan uppdateras vart efter aktiviteterna är klara.

Skyttehelg i Strömsund, den 26-27 maj 2012

Två dagars hagelskytte för personer med nedsatt rörelseförmåga i jämtländska Strömsund tillsammans med utbildade instruktörer. Du kommer att skjuta både lerduvor och jaktskytte med mål i skogsmiljö.
Lunch, fika och ammunition ingår. Tillgång till lånegevär finns. För anmälan och information om skyttehelgen (pdf)

Jakt efter rådjur och vildsvin i Skogaholm, den 1 september 2012

Välkommen att delta vid en dags vakjakt för personer med nedsatt röreseförmåga.Vi jagar rådjur och vildsvin som vakjakt, avbrott för omställning och korvgrillning vid vindskyddet. För mer information samt anmälan

Jakt på dov i Skogaholm, den 6 oktober 2012

Välkommen att delta vid en dags dovjakt för personer med nedsatt rörelseförmåga. Vi jagar dov med drivande hund, avbrott för lunch vid vindskyddet. Chansen finns att du här kan fälla ett dovvilt. Om inte annat törs vi garantera en spännande jaktupplevelse på Skogaholm jakts viltrika marker. För mer information samt anmälan

Drevjakt vid Nynäs Slott, den 15-16 oktober 2012

Två dagars jaktarrangemang för dig som har någon form av funktionsnedsättning vid Nynäs Slott. Jaga bland sex frigående klövviltarter. Lunch och fika ingår. Möjlighet att låna terränghjuling finns vid behov. För anmälan och information om drevjakten (pdf)

LÄS MER HÄR:

”Tillgängligheten är en ledstjärna”

Startskottet har gått för Jägareförbundets projekt Jakt för alla.

– När vi fick nys om projektet blev vi genast intresserade och nyfikna. Det här är en ny värld som öppnar sig för våra medlemmar. En värld som vi inte riktigt tänkt på tidigare, säger Daniel Lundh från Förbundet Unga Rörelsehindrade (FUR), som deltog i startseminariet för projektet i februari.

Som en uppstart på samarbetet träffades de svenska handikapporganisationerna på Svenska Jägareförbundets nationella kansli Öster Malma utanför Nyköping. Det är första gången som alla Sveriges handikapporganisationer går ihop i ett gemensamt projekt med samma mål.

– Tillgängligheten är en ledstjärna för vårt förbund och stämmer bra överens med projektets syfte. Men historiskt sett har vårt arbete för att öka tillgängligheten för rörelsehindrade hållit sig så att säga till bebyggda områden. Friluftslivet har inte tidigare funnits med, fortsätter Daniel Lundh. Han tror att för medlemmarna i FUR kanske det i första hand handlar om att komma med ut i naturen. Men att ett jaktintresse kan vakna som ett nästa steg.

– Vi trycker helt enkelt på lite nya knappar i och med det här projektet så får vi se vad det hela leder till.

Mycket på gång

– Mycket är på gång under året och en hel del finns att göra. Framför allt genomförs flera aktiviteter på olika jaktskyttebanor framöver, säger Rikard Södergren, projektledare på Jägareförbundet.

– Vårt mål är att öka tillgängligheten och möjligheterna till jakt, förbättra chanserna för personer med nedsatt rörlighet att komma ut i naturen och kunna delta i jägargemenskapen.

Det finns också en hel del diskriminering att ta tag i, bland annat när det gäller dispenser från Terrängkörningslagen.

– Länsstyrelserna beviljar dispenserna olika, i en del län får man bara köra i terräng på barmark på den egna jaktmarken och i andra län i hela länet. Bägge varianterna diskriminerar en jägare som behöver förflyttnings hjälpmedel för att jaga att besöka jaktkamrater och jaga på andra jaktmarker, säger Rikard Södergren.

Tillgänglighet handlar också om utbildning och att kunna ta Jägarexamen.

Övriga samarbetsorganisationer som ingår i projektet är DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, IfA – Intressegruppen för Assistansberättigade, Förbundet Unga Rörelsehindrade, Neurologiskt Handikappades Riksförbund och Reumatikerförbundet. Projektet finansieras av Allmänna arvsfonden.

Skribent: Madeleine Lewander Ansvarig redaktör: Svensk Jakt

Väl värt att också tänka på: I Sverige dödas årligen över en miljon djur under jakten och det skadskjuts ett okänt antal djur. De djur som jagas mest i Sverige är rådjur, älgar och harar. De stora rovdjuren björn och varg jagas gärna och de vackra rävarna skjuts. Även djuren som utnyttjas som jaktredskap dödas. Dit räknas bland annat de hundar som faller offer för jägarnas kulor, skadas och dödas av andra djur. Glöm aldrig vad som hände med Bambis mamma!

Jessica Smaaland

DHRGs projekt ”Din vardag – Vår politik” höll förra året ett mycket intressant seminarium på temat Våga arbeta där en av föreläsarna var Jessica Smaaland som varit ansvarig för ett numera avslutat ett-årigt projekt som hette Arbeta med stöd av personlig assistans. Tanken med projektet kom från en rapport från socialstyrelsen där de konstaterade att endast sju procent av de som är assistansberättigade hade arbete på den öppna arbetsmarknaden. Det motsvarar ungefär 1 200 personer. Några fler arbetade med olika bidragsformer men antalet personer med personlig assistans som överhuvudtaget har ett arbete är mycket få. Det finns dessutom få undersökningar och satsningar gällande arbetslivet på personer med rörelsehinder och med personlig assistans. Tyngdpunkten ligger mer på dem med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Under tiden med projektet åkte Jessica runt i landet och intervjuade 16 personer med olika yrken för att höra hur de lyckats att få ett arbete. Kortfattat är det viktigaste för att nå framgång: stöttande föräldrar under uppväxten, utbildning, kontakter samt dessutom målmedvetenhet och lite tur. Problem som måste övervinnas är att få skolgången att fungera med tillgänglighet, med rätt hjälpmedel och fungerande assistans, att hantera en ofta dåligt fungerande habiliteringen/rehabiliteringen, okunskap hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och människor man möter på vägen till utbildning och arbete. Vilket ju helt klart är lite pyssel!

Personerna som intervjuades ansåg att de till stor del låtit sitt funktionshinder styra yrkesvalet. Det fungerar inte i praktiken att bortse från sitt rörelsehinder och hur det trots allt begränsar valmöjligheterna. De tillfrågade tyckte att det fungerade bra med sina personliga assistenter i arbetet. Men att det fordrade att de hade en mycket bra fungerande assistans, för uppstod det problem med assistansen var det svårt att få arbetet att fungera. Till exempel kan man inte ha personliga assistenter som inte klarar av att komma i tid till sitt arbete och man måste också ha lösningar på om assistenten blir sjuk. Att planera och ha god framförhållning var mycket viktigt. Jessica hade också intervjuat arbetsgivare och kollegor och de vittnade om att det inte var något speciellt problem att ha anställda eller kollegor som hade omfattande rörelsehinder. Klarade kollegan med rörelsehinder av sina arbetsuppgifter och gjorde sitt jobb och assistenten höll en låg profil så försvann den första osäkerheten snabbt hos arbetskamraterna. Jessica avslutade med att säga att en lösning på problemet med att så få med omfattande rörelsehinder har arbete är att även den offentliga sektorn börjar med att våga anställa människor med funktionsnedsättningar. Som det är nu finns arbetstillfällena mest inom den privata sektorn.

Jessica skrev en bok i projektetsom heter: Våga arbete: yrkesliv med stöd av personlig assistans och som man kan beställa och köpa bland annat HÄR.

Här kan du läsa en artikel från Arbetet om Jessica!

”Vad roligt att du tog dig hit, det är kul att sådana som du kommer ut” – en fras som Jessica Smaaland ibland får höra. Hon blir behandlad lite som en hjältinna och ett offer på samma gång. Men helst av allt vill hon bara vara Jessica. Jessica Smaaland är bland annat författare, projektledare, företagare och skribent. Hon gillar att umgås med vänner, shoppa och förtjusas av glamour och flärd. Precis som vilken 31-årig tjej som helst. Skillnaden är att hon ofta blir lämnad utanför. Jessica har nämligen muskelsjukdomen spinal muskelatrofi typ två och har suttit i rullstol sen barnsben. Men att hennes funktionshinder ska utgöra ett hinder för hennes liv och arbete är inget hon går med på. Inte utan strid. Jessicas liv är en ständig kamp mot fördomar och inte minst mot trappsteg.

– Av ungefär 50 affärer här på gatan kommer jag in i åtta. Till de allra flesta lokaler är det bara ett trappsteg i vägen. Bara ett steg, men ett steg är ett steg och det kommer jag inte upp för, säger Jessica.

Trappstegen på stan retar Jessica, men trösklarna på arbetsmarknaden är ännu värre. För att göra något åt det har hon skrivit boken Våga arbete! – Yrkesliv med personlig assistans. Boken vänder sig främst till personer med funktionsnedsättningar men kanske lika mycket till arbetsgivare och myndigheter. Och att skriva den är arbete som länge var otänkbart för Jessica.

– Att arbeta med frågor om funktionsnedsättning bara för att jag råkar ha en muskelsjukdom kändes lika främmande som att jag skulle ha blivit optiker bara för att jag är närsynt. Men att stå vid sidlinjen och gnälla skulle inte leda till några förändringar. Någon var tvungen att göra något – och då kunde det lika gärna vara Jessica. När hon läste platsannonsen om projektet som har mynnat ut i boken kunde hon inte låta bli att söka.

– Jag skulle ha jobbet, det var perfekt för mig. Jag skulle få använda min teoretiska kunskap om arbete, min förmåga att organisera plus min kreativa sida. Allt i samma jobb!

Boken bygger på intervjuer med 16 assistansanvändare. Och självklart Jessicas egna erfarenheter, eller som hon skriver själv: ”Det här är en bok skriven av någon som vet vad hon skriver om.” Och Jessica vet. Ända sedan skolåren i Bromma har rullstolen och hennes assistenter varit ständiga följeslagare. Dag som natt har hon alltid en assistent runt sig.

– Man har aldrig semester, man är alltid arbetsledare!

Assistentens uppgifter är inte att vårda. Assistenten ska finnas till hands och hjälpa henne med det som hon inte orkar själv. Allt från att följa med på konsert, laga mat och tvätta till att skruva ihop möbler.

– Att vara assistent har mer gemensamt med att vara servitris än att vara undersköterska. Det är helt klart ett serviceyrke. Tack vare en engagerad familj och bra vänner som alltid ställde upp har Jessica Smaaland inte känt några direkta hinder för vad hon klarar av. Trots att det faktiskt finns hinder i hennes vardag. Det är inte alltid möjligt att ens ta sig ut ur lägenheten trots hennes starka vilja. Förra vintern lämnade hon inte sitt hem på säkert två månader.

– När snöröjningen inte fungerar kan jag inte ens ta mig till matbutiken som ligger vägg i vägg, säger Jessica.

I vintras var det lättare. Januari månad tillbringade hon på södra Teneriffa. En plats som har kommit långt i sitt jobb med funktionshindersanpassning.

– Det är vanligare med rullstolar än med cyklar där!

En sorts fristad där funktionshinder inte är något hinder. Och ett ställe där rullstolsburna slipper kommentarer om att det är fint att de tagit sig ut, och folk pratar direkt med dem i stället för med deras personliga assistenter. Jessica Smaaland kämpar dagligen för att folk ska se bortom rullstolen, den personliga assistenten och se personen i stället för hjälpmedlen även i Sverige. Metoden är att synas. Inte godta de dåliga möjligheterna för rullstolsburna och ta sig in på affärer, kaféer och restauranger. Även om det kan kräva en tur med varuhissen.

– Ska jag vara politiskt korrekt ska jag väl vägra ta varuhissen. Men vill jag dit så vill jag dit. Tills tillgängligheten är förbättrad är det bättre att jag tar mig ut och visar mig så att folk får skämmas för att det inte är funktionshindersanpassat, säger Jessica.

Per-Anders Hultin,  08-796 27 35

Ytterligare en artikel i ämnet hittar du HÄR i Föräldrakraft!

Gillade du detta inlägg så gillar du Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben och vill du hjälpa oss att vara som en finne i makthavarnas rumpa och ännu inte har fyllt 32 år? Gå då in på vårt förbunds hemsida och bli medlem. Det första året betalar du inget och därefter är medlemsavgiften endast 60 kronor. HÄR blir du medlem! Glöm inte att markera att du vill vara medlem hos oss i Göteborgsregionen.

Mathias Simonsson

För Mathias Simonsson har skadan och det faktum att han är rullstolsburen aldrig hindrat honom från att träffa tjejer. Han skrattar till och säger att det till och med har gjort det lättare ibland.

– När du går ut på krogen kan du vara säker på att varenda jävel lägger märke till den där killen i rullstol. Då har du två val. Att gömma dig eller åka in rak i ryggen. Och vem är det som går ut med flest brudar? Jag lovar, män i rullstol har en klar fördel. Läs mer HÄR!

”Män i rullstol har en klar fördel”

”Kommer jag att kunna knulla?” Mathias Simonsson jagade läkaren i sjukhussalen. Sjutton år, förlamad från midjan och ner efter en trafik­olycka, rullade han efter urologen för att få ett svar. Det fick han inte. Först ett år efter olyckan frågade en dansk läkare, som i förbifarten, hur det var ”med picken”. Då hade Mathias Simonsson hunnit ligga i en sjukhussäng i månader med frågan ringande i huvudet. Han hade haft besök av kompisarna som ställt samma fråga, det första de gjorde.

– Det är ju så för killar, i synnerhet i den åldern. Allt handlar om kuken, säger Mathias Simonsson utan omsvep.

Thåström sjunger i bakgrunden, det är minutiöst rent, mest svart och stålblankt. Mathias Simonsson fiskar upp tepåsar ur kökslådan medan han konstaterar att han sällan är här, hemma i lägenheten i Malmö. Men då, för 25 år sedan på sjukhuset, var han säker på att det liv som väntade var detsamma som för en sjuk åttioåring, den enda bild han hade av människor i rullstol.

I dag vet han bättre. Som basketspelare har han varit i ett oräkneligt antal länders idrottshallar. Han har jobbat i flera afrikanska och sydamerikanska länder och tågluffat ensam med rullstol och ryggsäck. Och han har haft tjejer, många.

– Första gången efter olyckan, jag var arton, var en skräckljuvlig historia, säger han med ett snabbt leende.

Ryggmärgsskadan har skurit av möjligheten för hjärnans reflexer att nå penisen, så även om ”ståndet” känns i huvudet hänger penisen inte med. Men sedan Mathias Simonsson träffat den rättframme läkaren som vågat ta upp frågan, fick han prova mediciner som då var nya på marknaden. Det var föregångarna till Viagra, som injiceras i svällkropparna strax före önskad effekt.

– Det har alltid fungerat bra för min del. För oss ryggmärgsskadade har blåpillren varit revolutionerande, säger Mathias Simonsson.

Men sex är mer än en hård penis. Den som inte kan känna beröring vid samlag på samma sätt som tidigare kan upptäcka andra delar av kroppen som känns desto starkare.

– Våga prata med varandra, ha lampan tänd och använd speglar. Genom att se det som händer känner du det i hjärnan.

För Mathias Simonsson har skadan och det faktum att han är rullstolsburen aldrig hindrat honom från att träffa tjejer. Han skrattar till och säger att det till och med har gjort det lättare ibland.

– När du går ut på krogen kan du vara säker på att varenda jävel lägger märke till den där killen i rullstol. Då har du två val. Att gömma dig eller åka in rak i ryggen. Och vem är det som går ut med flest brudar? Jag lovar, män i rullstol har en klar fördel.

Men i dag, 42 år gammal, är krograggsbekräftelsen inte viktig längre, säger han. Däremot närhet och innerlighet. Och det är just när det gäller allvarliga, långa förhållanden som skadan och allt han har gått igenom ställer till det för honom. Driften som tog honom bort från bilden av den döende åttioåringen, som gjorde honom till basketproffs och en kille med stolta axlar på krogen, har en baksida.

– Jag blev väldigt självisk. Jag var tvungen att ha en hjärna som sa till mig att jag är bäst hela tiden, för att överleva. Allt har handlat om att jag kan göra vad jag vill. Men med en sådan hjärna är det svårt att få förhållanden att funka.

För fem år sedan, just när Mathias Simonsson var på toppen av sin karriär, klarade hans rygg inte mer. Motvilligt tvingades han till operationsbordet. En livshotande infektion i såret och flera ingrepp senare, var han tvungen att inse att han aldrig mer kommer att kunna spela basket. I dag är han tränare för flera Malmölag genom FIFH (Föreningen idrott för handikappade): ett nybörjarlag, ett tjejlag och ett A-lag. Dessutom tränade han U22-truppen som tog hem EM-guldet i somras.

– Jag har dött två gånger. Först där på marken efter bilolyckan, sedan för fem år sedan på sjukhuset. Trots det är jag inte död.

Han har inte bara överlevt, utan levt. Ett liv långt mer aktivt, utmanande och roligt än det han såg framför sig för tjugofem år sedan.

– Hade det varit i dag som jag skadade mig skulle jag dessutom ha fått information om sexbiten direkt, av utbildad personal. Förutom att man pratar och informerar om de här sakerna, hur det funkar, om läkemedel och annat, så kan numera 95 procent av de ryggmärgsskadade bli farsor. På min tid var det bara 5 procent.

Författare: Hanna Welin

Utan assistans stannar livet!

Att mista sin personliga assistans innebär exempelvis att inte kunna röra sig fritt i samhället, att inte längre kunna förvärvsarbeta, ta hand om sina barn, träna eller träffa sina vänner. Konsekvensen blir att vara fånge i sitt eget hem eller blir tvingad till att spärras in på institution.

Det behövs en lagändring av LSS 9a för att stoppa inskränkningarna av den personliga assistansen. Vi kräver en lagändring, nu! Skriv under HÄR!

Vi blir bokstavligt sittande i en bur om vi mister vår assistans!

I en bur på Mynttorget sitter assistansanvändare både torsdag och fredag för att uppmärksamma politiker, media och allmänhet om de försämringar som pågår. På lördag avslutas aktionen vid Slussen, Stockholm med tal och uppträdanden från klockan: 14.00. Kom du också och protestera mot försämringarna! Läs mer HÄR!

• Tweet

Paralympics kommer att hållas i London den 29 augusti – 9 september.  Det är den främsta elitidrottstävlingen inom handikappidrotten och arrangeras av International Paralympic Committee (IPC). Paralympics är handikappidrottens motsvarighet till de Olympiska spelen och hålls i anslutning till dessa. I London tävlas det i 20 paralympiska idrotter på 20 arenor. 4 200 aktiva från mer än 140 nationer kommer att delta i London. Sverige har kandidater i 12 idrotter – boccia, bordtennis, bågskytte, cykel, friidrott, goalball, judo, ridsport (dressyr), rullstolsrugby, rullstolstennis, simning och skytte. Sverige kommer att ha 60 tävlande.

Om du följer denna länk, får du träffa Gunilla Wallengren som förutom att hon är ordförande i DHR Ale tävlar i Paralympics  eller titta på Gunilla i detta lopp!

Men Göteborgsklubbens favvoidrottsman är allt:

Göteborgsklubben arbetar med rättvisepolitik

…  eller intressepolitik eller handikappolitik, eller vad man än kallar det så är det sådant vi arbetar för i vår förening Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben. En definition av vad det är kan man läsa på Handisams hemsida.

Handikappolitik är hur man arbetar för att personer med funktionsnedsättning ska kunna vara med i samhället som andra. Alla människor ska kunna leva på samma sätt och kunna påverka det som händer i samhället. Sverige ska arbeta efter regeringens plan Från patient till medborgare, som du kan läsa HÄR!  I planen står det att samhället ska vara till för alla och alla ska ha samma möjligheter att vara med i samhället. Flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning ska kunna leva på samma sätt. Så här ska Sverige arbeta för att upptäcka och ta bort allt som hindrar människor med funktionsnedsättning att vara med i samhället som andra. Sverige ska arbeta för att människor med funktionsnedsättning inte blir diskriminerade, behandlade dåligt och orättvist. Sverige ska arbeta för att barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning ska kunna bestämma själva om sina liv.

Men innan lördagens stora aktion sätter vi oss i en bur för att visa att utan personlig assistans blir vi hänvisade till liv i fängelse i våra egna hem eller på institution. Onsdag till torsdag, 2-3 maj klockan 10-16, hittar ni oss i buren på Mynttorget i Stockholm. Fredag till lördag, 4-5 maj klockan 12-16, finns buren på Södermalmstorg. Kom och stöd oss och häng runt buren!

För att ge alla som vill en möjlighet att agera i den viktiga assistansfrågan finns det ett kompletterande upplägg. Alla som har en kamera eller mobil som det går att filma med ska kunna göra sin egen aktion – på egen hand eller tillsammans med andra.

Under parollen ”Utan assistans stannar livet” finns det en mängd situationer och platser där assistansanvändare stannar upp mitt i händelsen och filmar detta. Det kan vara hemma i köket, på arbetet eller i den dagliga verksamheten, ute på stan eller var som helst. Filmen kan sedan läggas upp på Youtube och länkas härifrån.

Läs mer HÄR!

Viktoria Andersson

Jag har blivit invald ersättare i Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben och det är av stor betydelse i mitt liv och det är jättekul att vara med i styrelsen. Jag är jätteglad över att jag kom med där, för jag har alltid varit hemma ensam, men nu har jag något som jag brinner för! Jag kommer att hjälpa Astrid, ordföranden, för att samhället skall få bättra tillgängligt i Sverige. Vi kommer också ha temagrupper och mycket annat.

”En rörelsehindrad kvinna klagade på tillgängligheten i fastigheterna längs Strandpromenaden i Lomma. Hennes skrivelse nådde Plan- och byggkontoret i december 2008. I september 2011 JO-anmälde hon kommunen för att den ännu inte var besvarad.

Nämnden ursäktar sig med att tjänstemannen, som skulle utreda kvinnans frågor om tillgänglighet i Lomma hamnområdet, slutade sin anställning 2011. Ärendet fick vila i väntan på en ny handläggare.

”Under 2011 var plan- och byggkontoret kraftigt underbemannat”, står det i svarsförslaget, vilket innebar att det under detta år ”inte var möjligt att uppfylla rimliga krav på handläggningstider”.

…treeeee år!!! Å de svarar med att det var underbemannat 2011. Varför svarade man inte 2009 när man uppenbarligen inte var det? Lill bitchen hade ingen aning om vilken byggmetropol Lomma är som tydligen har så många ärenden att brevbesvarande inte hinns med. Man ska uppenbarligen inte ha bråttom i Lomma. Pinsamt puckad byggnämnd.

• Tweet

Hej, jag heter Josefin Agnes Ahl och jag har just blivit invald i styrelsen här i URG. Som sekreterare har jag alltså fått möjlighet att skriva här men jag ska också försöka få ut vårat budskap och vad URG kämpar för. Jag har tidigare jobbat ideellt på en tidning som drevs av ingen mindre än vår egen David Lega. Jag bor i en egen lägenhet i centrala Göteborg med min katt Leja. 

Vi hörs snart!

I en undersökning som bland annat RBU står bakom kan vi konstatera att många av landets kommuner inte ställer några krav alls på att uteserveringarna skall vara tillgängliga för alla. Kommunerna har möjlighet att kräva detta av restaurangägarna när de söker tillstånd för uteservering. Men endast 43 % av de tillfrågade 202 kommunerna anger att de gör detta och resten struntar i det.

Varför väljer kommunerna att inte använda sig av de regelverk som finns och på så sätt låta alla sina invånare få ta del av den umgängesform som att ta en fika på stan har blivit även om man sitter i rullstol? Det kan man ju verkligen grunna över. Är det företagsföreningarna som sätter press på kommunerna att strunta i kraven?

Denna undersökning har uppmärksammats i pressen; här, här, här, här, här, här och här. Men händer det så mycket mer än att det blir en lite notis i pressen? När det gäller tillgänglighet, händer inget av fri vilja märker vi. Det är andra intressen som styr. Vi måste få igenom en lagstiftning där otillgänglighet klassas som diskriminering. Först då kommer det att hända något!

Tobias Holmberg

Läs nedan om Tobias Holmberg, ordförande i Förbundet Unga Rörelsehindrade i nättidningen Föräldrakraft.

Tobias Holmberg från Norrköping är ny ordförande för Förbundet unga rörelsehindrade sedan några månader tillbaka. Han vill verka för en ökad förståelse om funktionsnedsättningar hos skolor och arbetsgivare.

- Mycket grundläggs redan i skolan. Exempelvis sorteras personer med funktionsnedsättning bort redan när de ska göra praktik i åttan och nian. Lärarna ser bara problem, inte möjligheter. Så länge det finns en oförståelse i skolan kommer det att finnas ute i arbetslivet också. Han ser en risk med exempelvis Riksgymnasierna, där det enbart går elever med rörelsehinder.

- I och med det signalerar vi att personer med funktionsnedsättning inte vill eller kan integreras i övriga samhället.

En positiv insats tycker Tobias Holmberg att Arbetsförmedlingens informationskampanj ”Se kraften” är.

- Den visar att det visst går att anställa personer med funktionsnedsättning

Under Almedalsveckan hoppas Tobias Holmberg på ett möte med Fredrik Reinfeldt.

- Jag skulle vilja att han förklarar sitt inlägg i en debattartikel i Svenska Dagbladet från förra hösten, där han uttrycker att tillgänglighetsfrågan enbart är en ”känslomässig” fråga, säger Tobias Holmberg

• Tweet

Som person med ett funktionshinder skildras man ofta i media utifrån ett ”trots allt perspektiv” som är oerhört irriterande tycker jag. Eller så är man en hjälte som våra vänner från ”Mot alla odds”. Eller som ett offer som blir utsatt för samhällets besparingar. Hela tiden är det funktionsnedsättningen som är i focus, inte människan. Inte heller blir man tillfrågad som en representant för en annan grupp: som hyresgäst, förälder, eller konsument. En annan logisk vurpa kan det också bli när journalisterna envist hävdar att människor med funktionshinder minsann är lika normala som alla andra men trots detta ändå focuserar på funktionsnedsättningen och följden blir ju att man börjar tvivla på hur normal han verkligen är. Jesper Odelberg har en gång uttryckt att: ”Säger man tillräckligt ofta till en person att du är precis som andra, då börjar den personen förstå att han inte är som andra”. Läs mer om detta HÄR!

Man kan bli bättre på att skriva genom att öva och läsa mycket av allt. Man blir aldrig en färdig skribent men man kan bli bättre. Lite tips:

• Samla fakta, börja alltid med att samla på dig faktakunskaper.
• Skrivandet är en process och låt det får ta tid.
• Vem är det du skriver för? Detta måste du bestämma dig för tidigt i processen. Vilka kunskaper har mina läsare? Är de kritiska till det du skriver, då behöver du slipa dina argument. Du måste bestämma dig för på vilken nivå du skall lägga dig på. Föreställ dig att du riktar dig till en verklig person när du skriver.
• Gör en disposition, en skiss över ditt skrivarbete. Formulera en idé på ett kärnfullt sätt. Gör en arbetsplan. Förarbetet är mycket viktigt och arbeta med det innan du skriver din artikel. Avgränsa dig så att arbetet inte flyter ut.
• Börja var som helst i texten. Bara skriv på. Hittar du på bra formuleringar, spara dem. Har du en bra avslutning, skriv den först. Ändra och stuva om i texten.
• Skriv kort, enkelt, rakt och konkret. Använd vardagsord som är vanliga och inte tillkrånglade. Berätta rakt upp och ned. ”Show don´t tell”. Beskriv en människa som är arg med att han vrålar och sparkar i väggen istället för att skriva att han var mycket arg. Skriv inte ”makthavarna” utan direkt vilka som du syftar på.
• Väck intresset i informationsbruset. Hitta en bra ingress, en bra bild, en bra formulering. Det gäller att väga för och emot för att hitta nya läsare men att behålla de gamla. Använd dig av detaljer, gör texten levande och påtaglig.
• Skriv tydligt. Vem är det du syftar på?
• Skriv konkret. ”Man” är för vagt, skriv ut vem ”man” är. Skriv aktiva satser [1] istället för passiva.
• Skriv begripligt. Det är lätt att falla in i ett byråkratiskt språk om du läser sådan text. Du blir språksmittad. Ett tips kan vara att läsa en bra text innan du skriver din egen text. Undvik fackspråk om du inte skriver en akademisk text.
• Skriv mottagar-anpassat.
• Hitta en bra inledning. Det gäller att börja texten på ett lockande sätt. Få fast din läsare.
• Har du väl sagt det du vill i din text så räcker det. Det behövs inte alltid en knorr på slutet, det kan bli förmycket knorrar.

Tipsen utgår från boken Första hjälpen i Svenska av Gösta Åberg.

Ofta är det elementära saker det handlar om, att helt enkelt kunna klara av sin vardag. Dessa möten med myndigheter är en ständigt pågående process i våra liv och det skapar en stor stress och en mental utmattning att tvingas till nya förhandlingar och nya bedömningar. Hur hanterar vi då dessa möten med makten? För det måste vi ju göra för alternativet är att avstå det man faktiskt behöver.

• Tweet

I boken Funktionshinder och strategival, har de kommit fram till att majoriteten som svarat på frågan vilken taktik de har när de träffar en myndighetsperson, är att den som är mest framgångsrik är att man är påläst, kan sina rättigheter och inger ett säkert intryck och ber andra i samma situation om råd. Den strategi som är sämst är att vara arg eller osäker och passiv. Vad händer de gånger vi får avslag på det vi sökt? Reaktionerna när man fått avslag är oftast irritation och ilska. Några känner sig ledsna, kränkta och får skuldkänslor upplever att de får sämre självkänsla. Majoriteten överklagar beslutet men andra drar sig undan och avstår att överklaga. Man löser sina behov med hjälp av anhöriga eller avstår helt.

Läs mer om detta i boken: Funktionshinder och strategival – Om att hantera sig själv och sin omvärld, av Gerd Peterson, Vilhelm Ekensteen och Olof Rydén. Boken bygger på intervjuer med vuxna personer med rörelsehinder och deras strategier i mötet med vården och myndigheter. Boken finns att köpa eller låna. Googla bara, så finner du.

Bor du i Göteborg eller vi någon av våra kringkommuner och vill prata om sådana här saker och träffa andra i samma situation? Kontakta då projektet Din vardag – vår politik som DHR Göteborgsavdelningen har och där många av våra medlemmar i Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben deltar i. Du kan kontakta Pia på DHRs kansli telefon: 031-367 98 30 eller via mail HÄR! Eller gå in på deras FB sida HÄR!

Inläggning av platser sker genom att man letar upp platsen där parkeringen finns

1. Zoomar in på kartan tillräckligt – så att lägg till blir grön.

2. Klickar på lägg till parkering

3. Anger så mycket information man kan

4. Och sedan klickar på kartan för att lägga till platsen

Livstids förvisning är lagens strängaste straff som helt lagligt utdöms till oskyldiga människor varje dag!

Ovanstående rubrik skulle nog få vem som helst att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Detta kan ju bara inte vara sant?

Alla samhällen vet att förvisning är det strängaste och effektivaste straff en människa kan utsättas för, bortsett från ren eliminering. Det kan handla om alltifrån att det lilla barnet förvisas till ett eget rum i ett par minuter till ett fängelsestraff på livstid. Få saker kan få en människa att må så dåligt som uteslutning och känslan av att inte få höra till. Faktum är att det i denna stund finns tusentals oskyldigt dömda till förvisning i vårt land. Personer som dessutom i sitt utsatta läge inte kan göra något åt sin situation utan är helt i händerna på olika myndigheter och andras godtycke. Brottet består i att de behöver hjälp för att kunna delta i vardagen och göra det de allra flesta människor på jorden ser som en så stor självklarhet, att de inte ens ägnar det en tanke. Kanske är det just detta som är problemet? Svårigheterna att föreställa sig att något som är en självklarhet för de flesta, kan utgöra ett oöverstigligt problem för någon annan?  Jag talar om alla de som förlorar eller får sin personliga assistans nerdragen till ett minimum på grund av allt hårdare och orimligare bedömningar kring vad som kan bedömas vara ett mänskligt grundläggande behov. Var går gränsen frågar jag mig?

Historiskt sett har personer med funktionsnedsättningar alltid varit beroende av sin omgivning och samhället. Att personer med funktionsnedsättningar i regel har en mycket sämre livskvalitet än andra har i alla tider varit ett accepterat faktum. Först så sent som i slutet av 1980-talet började man inom politiken att på allvar tala om att begrepp som delaktighet, tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet skulle omfatta även personer med funktionsnedsättningar och en borgerlig regering med Bengt Westerberg i spetsen lade fram förslaget om LSS – lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. Lagen innebar en revolution i människors liv – som nu äntligen fick möjlighet att delta i samhällslivet, bilda familj, arbeta, studera och leva som andra. Valfrihet och integritet var honnörsord i den dåvarande handikappspolitiken. Dock dröjde det inte mer än ett år, innan de första nedskärningarna i reformen inleddes och trots att honnörsorden fortfarande är ledord, så ser verkligheten helt annorlunda ut. Man skulle kunna säga att först gav man människor armar och ben och uppmuntrade dem att delta i samhällslivet för att nu plötsligt börja hugga av dem igen! Det handlar om nedskärningar, misstänkliggörande och i många fall om ren förvisning. Att bli fråntagen ett värdigt liv bit för bit är en verklighet som gestaltar sig för många i denna stund. Varför frågar man sig? Svaret stavas fördomar, okunnighet, bortprioritering och självklart PENGAR.

Frågan är om det överhuvudtaget går att mäta mänskliga rättigheter i dessa termer? För hur kan så självklara saker som att förflytta sig, sköta sin hygien, få kläder på kroppen, äta och kommunicera stavas på något annat sätt än just en Mänsklig Rättighet?

Myndigheter och domstolar gör allt hårdare bedömningar kring vad som kan räknas som människors grundläggande behov – att få på sig andra kläder än kalsonger och pyjamas är till exempel inte ett grundläggande behov. Att få hjälp med att laga sin mat och hantera den på tallriken räknas inte heller om du själv på något vis klarar att föra maten till munnen. Inte ens den som döms till lagens strängaste fängelsestraff behandlas på detta vis.

Människan har tre grundläggande rädslor och dessa handlar om att bli avvisad, att förlora något, eller att bli avslöjad. De första två är vardag för Sveriges assistansberättigade, personer som dagligen måste acceptera att de inte kan få den hjälp de behöver och faktiskt enligt lagen har rätt till. Detta handlar inte om något annat en ren förvisning, dvs lagens strängaste straff!

I ett modernt samhälle behövs alla, därför behöver också alla ha samma rättigheter att leva, verka och bo i det. Vi ska aldrig acceptera denna nedmontering av funktionsnedsatta människors liv och rättigheter! Vi ska inte stillatigande finna oss i att tvingas in i mallar på hur ett ”lagom liv för en funktionsnedsatt” ska se ut! Vi ska ta kampen att ha samma rätt som alla andra att få leva det liv vi vill och önskar!

Lise Lidbäck, förbundsstyrelseledamot i NHR, Neurologiskt handikappades riksförbund

Håkan Högberg

Håkan Högbergs som var Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubbens första ordförande har en blogg som han beskriver såhär: ”Denna blogg beskriver livet ur grodperspektiv. Att oavsett social status hela tiden vara tvungen att titta upp från sin rullstol har sina fördelar …”  I ett av inläggen skriver han om ett möte med en människa som greppat lite om tillvaron och förstod det som borde vara en självklarhet men som inte alltid är det. Läs Håkans blogg HÄR!

• Tweet

Man är ju inte sjuk bara för att man sitter i rullstol

Jag åkte med en färdtjänstchaufför härom dagen, och han sa till min förvåning, man behöver ju inte vara sjuk för att man sitter i rullstol. Jag blev glad i hela kroppen. Tänk en helt vilt främmande människa som förstod detta enkla att jag inte är sjuk för att jag sitter i rullstol. Att rullstolen i säg inte gör mig särskilt speciell utan bara är ett sätt för mig att ta mig fram. Den gör mig varken gladare eller ledsnare än jag vore utan den. Om man inte kan gå är det helt enkelt väldigt mycket enklare att ta sig fram.

Detta med att leva med ett sjukdomsstigma är ett elände inte nog med att omgivningen ser oss som sjuka och orkeslösa utan vi ser oss ofta så också, me incloded.

Detta med att man får sjukdomsstämpel på sig som rullstolsanvändare är tydligt i hela funktionshindersvängen. Assistansen handhas av försäkringskassan som har hand om sjukskrivningar och sjukersättningar. Våra hjälpmedel skrivs ut som en del av hälso- och sjukvårdslagen som också har hand om sjukvård.

Att vi som behöver hjälpmedel för att ta sig fram får automatiskt ett sjukdomsstigma på oss ett sjukdomsstigma som vi själva också gärna sätter på oss.

• Hjultorget
• Kistamässan i Stockholm
• Adress till Hjultorgets entré är Vågögatan 1-3
• Öppettider Hjultorget 2012
• Tisdag 22 maj klockan 9-18
• Onsdag 23 maj klockan 9-17

Anpassning av bilar och bostäder

Branschföreningen Svensk Fordonsanpassning och många stora bilanpassningsföretag kommer att delta och visa de senaste tekniska lösningarna i en imponerande bilpark. Det finns flera olika lösningar att ta sig i och ur en bil. På Hjultorget får du möjlighet att prova vilken lösning som passar just dig. Du kan också ta tillfället i akt och provköra bilar med olika utrustning, företagen ställer ut sina bilar utanför Hjultorgets entré.

Hjultorget fortsätter att satsa på bostadsanpassning. Flera bostadsanpassningsföretag kommer att finnas på plats och visa sina lösningar på hur man får det att fungera i sin bostad. Dessutom kommer bostadscenter.se att berätta om sin verksamhet och visa sin portal som vänder sig till brukare och personal som arbetar med bostadsanpassning.

Erfarenhetsutbyte och mötesplats

Hjultorget är en mässa för brukare av brukare. Vi anser att det är brukarnas erfarenheter som ska avgöra hjälpmedlens konstruktion och egenskaper. På Hjultorget kan du pröva vilka hjälpmedel som passar just dig bäst. I dialog med tillverkarna kan du också föra fram hur du tycker att ett visst hjälpmedel borde vara konstruerat.

Här är en film från Hjultorget:

• Tweet

Trappa från hell

Det är kul när media uppmärksammar tillgänglighetsfrågan och här har tidningen Härryda-posten.se utlyst en fototävling på just tillgänglighet som tema. Passa på att fota något som är jättebra eller urkasst ur otillgänglig synpunkt och tävla om de 3 500 kronorna som vinnarna delar på. Läs mer HÄR!

I Härryda-posten.se kan man läsa:

Fototävling på temat ”Tillgänglighet”
Fånga smarta lösningar eller besvärliga hinder
Tävlingen pågår under perioden 18 april – 31 maj
Vi vill sätta fokus på detta tema eftersom enkelt avhjälpa hinder enligt FN:s konvention skall vara undanröjda. Detta innebär att allmänna lokaler och platser skall vara tillgängliga och användbara för personer med nedsatt rörelse- och orienterings förmåga. Så ta fram din kamera och fotografera både bra och mindre bra exempel på tillgänglighet!
Mejla in dina bilder till red@harrydaposten.se eller använd formuläret som finns på sidan HÄR!
För inskickade bidrag gäller sedvanliga upphovsrättsliga regler. Tävlingsbidrag kommer enbart att publiceras i Härryda-Posten som tävlingsresultat samt vid efterföljande fotoutställning. Total prissumma: 3500 kr varav 2000 kr till vinnande bidrag.

• Tweet

Minns Erik när vi läser på hans sida Västtragik, en sida som han skapat till Västtrafiks stora irritation.  Eller läs på Fulldelaktighet.nu som Erik startade fem månader innan riksdagsvalet 2010 och varje dag fram till valet bloggade de mest kända debattörerna inom funktionshinderrörelsen där om viktiga frågor för oss med funktionshinder. Läs också vad Agnes Arpi skriver om Erik på ledarplats i Expressen:

”Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen” skrev Bo Andersson i boken Myter i dagsljus: förnuft och oförnuft i handikapphistorien från 1987. Göteborgarna har genom åren kunnat bekanta sig med Erik Ljungberg genom ett antal tidningsartiklar och tv-inslag. Läs resten HÄR!

På tal om Västtrafik:

1998 började spårvagnar förses med en låggolvsdel speciellt anpassad för barnvagnar och rullstolsburna. Efter att trots detta ha avvisats från kollektivtrafiken fick Erik, som var rullstolsburen, nog och anmälde Västtrafik till handikappsombudsmannen.

Handikappsombudsmannen gick på hans linje, vilket Västtrafik inte tog någon notis om. 2004 byggde han därför sajten Västtragik, som handlade om hur Västtrafiks reseregler diskriminerade rullstolsburna i Göteborg.

Det placerade frågan om tillgänglighet för alla och full delaktighet i samhället på dagordningen.

Erik var formgivare, företagare och gallerist. Han skapade ett datorprogram för att förenkla administrationen av personlig assistans, och det fick tusentals användare. Han reste överallt. Som vem som helst. Ett tag bodde han i en favela i Rio de Janeiro. Men i hemstaden, trygga Göteborg, blev han avkastad från spårvagnen. Den gång han vägrade fick han medpassagerarna med sig.

2010 startade han Fulldelaktighet, en blogg med 16 författare som är tongivande i svensk handikappolitisk debatt. Som en av Sveriges viktigaste opinionbildare mot otillgänglighet har han tilldelats flera priser för sitt intelligenta och humoristiska sätt att synliggöra diskriminering.

Erik stred för att normalfungerande, utan en tanke på funktionshinder, skulle inse att det inte var rätt att tvinga honom eller andra att genomgå bisarra dumheter varje dag för att kunna leva vanliga liv. Oavsett hur många ömma byråkratiska tår han var tvungen att rulla över på vägen, som det står i hans presentation på Fulldelaktighet.

I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning står det att de ska få tillgång på samma villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter, anläggningar och tjänster som är tillgängliga för allmänheten både i städerna och på landsbygden. Enligt lagen om anpassad kollektivtrafik från 1979 ska trafiken anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshinder. I dag finns rullstolsramper på drygt hälften av spårvagnarna i Göteborg. Tillgänglighet är i många fall bara ännu en papperskonstruktion.

Erik Ljungberg skulle ha fyllt 39 år nu i april. Han avled hastigt 16 mars i år och är saknad av många. Kampen för människors lika rättigheter ska inte dö med honom.

Av Agnes Arpi

agnes.arpi@expressen.se

Nedan kan du läsa ett brev från Erik riktat till Västtrafik den 16 oktober 2011:

Hej Västtrafik!

Ja, nu skriver jag till er igen. Jag förstår om ni redan nu tröttnat på detta mail – men jag tror inte riktigt att ni begripit vad det är jag försökt berätta de senaste 14 åren som jag skrivit. Om du inte jobbat så länge på Västtrafik så drar jag en kort resumé:

Resumé (hoppa gärna över om du kan din historia)

Sedan 1997 har jag kämpat för att få åka kollektivt som den Göteborgare och skattebetalare jag är. Dock verkar det som om att varje gång jag har påpekat era tillkortakommanden så har ni reagerat med ignorans och en tydlig ovilja till att rätta till era problem.

1979 kom en lag som sa att ni så snart som möjligt skulle anpassa kollektivtrafiken till alla. Lagen gör det klart och tydligt att även jag, som sitter i rullstol, ska kunna åka som alla andra.

1997 (18 år senare) skaffade ni låggolvsvagnar som möjliggjorde det för mig med en manuell rullstol, om jag hade hjälp att komma över tröskeln på ca 15 cm, att komma ombord. Dock hade ni, som enda kollektivtrafikföretag i Sverige, Europa och så vitt vi kunnat utröna, i världen, skrivit i era regler att man inte får åka sittandes i sin rullstol. Den självklara frågan är då naturligtvis: ”Varför?”. Jag ställde frågan otaliga gånger. Varje gång fick jag svaret: ”Därför!”.

2004 (23 år senare) hade jag tröttnat. Låggolvsfordonen som ni skyltade med en symbol av en rullstol fick jag fortfarande inte åka med. Alla era genanta svar samlade jag ihop på en hemsida som jag kallade Västtragik. Ni svarade med att stämma mig och byta ut klistermärkena med rullstolssymbolen till en symbol med gubbe och käpp. Jag fick gehör för min fråga i medierna och ni gav upp er stämning. Inget hände dessvärre med varken era fordon, era regler eller er attityd.

2007 (26 år senare) kom tillslut de efterlängtade ramperna på spårvagnarna. Genom att jag tryckte på en knapp kunde föraren trycka på en annan knapp som gjorde att en tredje knapp tändes som jag fick trycka på och en ramp kom ut. I teorin kunde jag åka själv! Visst fanns det barnsjukdomar med nymodigheterna – men de skulle väl snart avhjälpas?

Hur funkar det idag?

Jag upplevde att mina resor krånglade oftare än att de funkade. Jag ställde frågan till er vad ni gör för att få bukt med bekymren på vagnarna. Hugo Lepik, som är chef för trafiken i Göteborgsområdet, förklarade att det inte fanns några problem – tydlig statistik visade att endast 1% av turerna hade problem med rampen. Vad märkligt att mina upplevelser talade för att ca 3 av 4 turer inte funkade som det var tänkt. Hur kunde det vara så olika?

Vi (jag och Västtrafik) gjorde en undersökning tillsammans. Med vetenskapligt korrekt enkät och en vårdag 2011 åkte vi spårvagn och kryssade av vad som funkade resp. inte funkade. Nu fick vi svart på vitt att 25% av resorna fungerade och i 75% av fallen gick något fel. Felen kunde bestå i att man inte fick plats, att vi inte blev uppmärksammade då vi skulle stiga på eller att vi (pga ouppmärksamhet eller tekniskt fel) fick stiga av i en annan stadsdel än vad vi tänkt oss (ja, det låter kanske otroligt men det hände vid 2 av 7 resor). 75% fel är ändå ganska mycket.

Jag och min vän Tina (som också sitter i rullstol) skapade ett verktyg så att vi enkelt från våra telefoner kunde registrera exakt vad på alla bussar och spårvagnar som vi åkte som borde åtgärdas. Allt från en trasig fjäder som gör att fällstolen på rullstolsplatsen inte fäller upp sig automatiskt, till krånglande knapp och ramp.

Baserat på vår mycket detaljerade statistik anordnades ett möte med Västtrafik, Göteborgs Spårvägar och representant från ägarna. Jag höll en 2 timmars föreläsning om bristerna i deras statistik och i deras fordonspark. Jag pratade också om möjligheterna att åtgärda dessa, återupprätta goodwill och nyttan av att sätta upp mål och ha bra statistik. Jag erbjöd dem även vår detaljerade statistik och förklarade att denna direkt kunde användas av t.ex. reparatörerna i garaget och direkt åtgärda de upptäckta felen. Jag erbjöd dem vår statistik och vår lösning i utbyte mot att de lovade att ta frågan på allvar. De skulle tänka på saken. Det dröjde ett par månader innan jag återkom – var det inte av intresse? Nej, enligt Hugo Lepik så är tillgänglighet inte ett område som behöver prioriteras.

Jag frågade Hugo hur stor del fel som tolereras innan man på allvar tar itu med problemen. De hade ingen specifik siffra – men om t.ex. en linje drabbades av 0,5% fel så vidtogs ordentliga åtgärder för att fixa detta. Om 0,5% är en gräns för ”vanliga fall” – var går då samma gräns för oss som är rullstolsanvändare? För det är väl inte så att ni behandlar folk och folk på olika vis (det vore ju isåfall diskriminering)!?

Det som är felet med kollektivtrafiken är inte de tekniska problem som ställer till det för mig. Nej, de verkliga problemet är det ointresse ni gång på gång visar. Ointresse för att lösa problem, följa lagen och för att ha oss som kunder.

Mitt försök att hjälpa till och jobba med er mottogs med ointresse. Ska jag använda min energi att jobba med blåslampan i ändan på er igen? Media har visat sig tämligen ineffektivt då er goodwill knappast kan bli sämre. Jag tror att det är dags att ta till den juridiska blåslampan. Ni har ju alla trots allt ignorerat lagen.

32 år är en lång tid.

Erik

• Tweet

Från DHR-bloggen: Den osynliga, inbäddade och allmänt accepterade diskrimineringen är den farligaste. Det skriver Peter Andersson-Pope i sin senaste ledare i Rekryteringsgruppens tidning KICK 1-2012. En suverän text som jag fått Peters ok till att lägga in här i sin helhet:

Nobelpris i diskriminering

Det är när diskriminering är osynlig – inbäddad i vardagen och allmänt accepterad – som den är som farligast. I vedertagen form blir den fullkomligt oberörbar. Ingen ser den, hör den eller känner lukten av den. Ett tydligt och klargörande exempel var när Gunnar Kaj pratade i P4 Sveriges Radio om sina blomsterarrangemang till Nobelfesten. I inslaget beskrev han med rörelse hur Tomas Tranströmer kom in i Blå hallen med sin rullstol genom en ”alldeles egen liten entré”.

Gunnar Kaj, och förmodligen alla andra på Nobelfesten, valde att inte se att den egna entrén var en direkt funktion av att det är enda sättet att ta sig till festligheterna med rullstol. Men eftersom diskriminerande otillgänglighet ju inte är särskilt trevligt så valde man helt enkelt att blunda för den. Vips! så blev diskriminerande otillgänglighet i Stockholms stadshus till något eftersträvansvärt – en present. Utöver Nobelpriset i litteratur och prispengarna hade Tranströmer minsann belönats med en alldeles egen liten entré till Blå Hallen. Eller kom månne Nobelpristagaren i kemi singlande ner från taket i en alldeles egen liten fallskärm? Fast det smidigaste sättet att för alltid utplåna diskriminerande otillgänglighet kanske ändå är att, som noblessen på Nobelfesten, sticka huvudet i sanden och vägra se den. Att helt enkelt diskriminera den. Vips! så är den borta.

Peter Andersson-Pope

Men om nu Mattias har en övertro på forskningen så är han svag i sin tro på att samhället skall bli tillgängligt, han skriver: ” Vi kommer inte att nå full fysisk tillgänglighet idag, inte imorgon och inte nästa dag heller”. Najs, Mattias! Det känns fint med sådana politiker som du, not! Vill du reagera på Mattias uttalanden kan du kontakta Gustav Fridolin och berätta att politiker som Mattias Stenberg inte är önskvärda.

Man känner sig såhär när man får höra sådant där:

• Tweet