Anette Bohm

En gammal goding som jag hittade när jag surfade på nätvågorna, var en intervju med Anette Bohm från år 2003. Den är publicerad i reumatiker.se och på rfsu.s sidor. Texten är skriven av Ylva Branting.

Kan man inte vifta på ändan får man använda blicken

Anette Bohm är ryggmärgsskadad. På tjejkurser diskuterar hon sex och samlevnad. – Det gäller att ha ett bra självförtroende. Det är först när man har återfått självförtroendet efter skadan som man kan börja experimentera, säger hon.

• Tweet

Anette Bohm jobbar som journalist på Rekryteringsgruppens tidning Kick. Hon är klädd i svart skinnjacka och kort kjol. Håret har färgade slingor och hon utstrålar säkerhet. Både i sitt jobb och via ideellt arbete möter Anette andra kvinnor som sitter i rullstol efter att ha blivit ryggmärgsskadade. Hon har hållit i en kvinnokurs och lägerverksamhet där kvinnor har kunnat tala ostört om intima saker. Anette berättar mycket om sig själv och vill gärna vara en förebild.

– Jag har suttit 27 av mina 37 år i rullstol. Jag har rest, pluggat, jobbar och jag har ett sexliv, säger hon. Anette märker hur deltagarna på kvinnokursen ser på sina egna kroppar.

– Förlusten av sin tidigare kropp kan bli en identitetskris och leda till att man som nyskadad tycker att man har blivit ful och sörjer sin förlorade känsel.

Ryggmärgsskadade får ofta problem med inkontinens vilket kan leda till att de tappar självförtroendet och får ett sämre sexliv. Den nya kroppen fungerar annorlunda. Att hamna i rullstol leder till en ny situation för hela familjen.

– För samliv och sexliv innebär det ett nytt förhållningssätt. Har man redan en partner krävs det att man kan tala med varandra och ha fantasi. Är man singel får man tampas med frågor som: Kommer jag duga nu, vill någon ha mig?

Anette menar att det är skillnad på mäns och kvinnors tankar. För män är det så påtagligt att de funderar kring om de kan få stånd och utlösning, medan kvinnor undrar om de duger och ifall de kan få en partner.

Inom Rekryteringsgruppen har man märkt av att vårdtiderna har skurits ned. Tidigare kunde de nyskadade betydligt mer när de kom till Rekryteringsgruppens läger. Tiden för rehabilitering har blivit mycket kortare.

– Man hinner inte med att både psykiskt och fysiskt lära sig det man behöver. Det gäller inte bara sex och relationer utan även förflyttningar och att klä på sig. Personerna blir mer beroende av hjälp från andra.

På Rekryteringsgruppens läger jobbar de på att personerna ska bli så självständiga som möjligt. Lägret blir ofta en vändpunkt. På tjejkurserna tas både medicinska frågor och livsfrågor upp, något som vården sällan hinner med.

– Där tar de upp många frågor om urologi och mycket kring praktiska saker. Min erfarenhet är att så länge man inte kan kontrollera sitt kiss och bajs finns det inte i ens huvud att gå ut och ragga eller ha sex. Det gäller att man får ett bra självförtroende, menar Anette. Det är först när kvinnorna har fått det som de kan börja experimentera.

– Jag tror att det är lättare att tala med andra kvinnor i rullstol än med gående experter. Jag brukar tipsa dem om att det är viktigt att inte glömma bort de kroppsdelar som inte har känsel och att man tar hand om och vårdar sitt yttre.

Anette tror att det är ännu svårare med självuppfattningen för dem som blivit skadade tidigt i livet. De har varit vana vid att mamma och pappa bytt blöjor och känner kanske inte att underlivet tillhör dem själva.

När Anette var i Polen för att träffa den polska motsvarigheten till Rekryteringsgruppen slogs hon av att de polska kvinnorna utstrålade sensualism och kvinnlighet i sitt rörelsemönster, något som hon tycker att svenska kvinnor i allmänhet saknar, även gående. De svenska kvinnorna hade bekväma joggingbrallor medan polskorna hade klätt upp sig och var fina i håret. Alla deltagare satt i rullstol.

Anette berättar att hon frågade sig varför polskorna var så kvinnliga och om det är något fel i att visa sin kvinnlighet. Hon kom fram till att hon inte tyckte det och efter resan fattade hon ett beslut. Hon skickade in en ansökan till Aftonbladets tävling ”Årets kvinna” tillsammans med en kompis som också sitter i rullstol. Hon blev uttagen på grund av sin utstrålning och visade upp sig på catwalken i glamorösa underkläder.

Du tycks ha en stark självkänsla, men har det alltid varit så?

– Nu har jag bra självförtroende, men jag har fått kämpa länge. Det var speciellt jobbigt i tonåren. Jag kände mig som den fula ankungen.

Anette berättar hur hon kände sig annorlunda och ful eftersom hon satt i rullstol. Hon kände sig inte sedd som tjej eftersom det under tonåren mest var utseendet som räknades. Men det blev successivt bättre.

– Jag tyckte jag fick stå tillbaka när jag jämförde med mina gående kompisar. Medan mina vänner levde vanliga liv bestod mitt liv periodvis av sjukhusvistelser och rehabilitering. Det var jobbigt då, men senare insåg jag att jag fick andra erfarenheter och dem har jag stor nytta av idag. Jag har fått stor insikt och förståelse.

– Man behöver inte resa runt jorden eller bestiga höga berg för att finna sig själv. Det kan man göra hemma vid köksbordet, säger hon.

Under sin uppväxt i Mora hade hon aldrig tillfälle att tala med jämnåriga eller äldre förebilder som satt i rullstol. På läkarkontroller tog de aldrig upp frågan om sex och samlevnad. Jo, en gång minns hon att ortopeden frågade: ”Har du någon pojkvän än då, hö, hö.” Men hon var för blyg och osäker för att säga att det var jättesvårt och att hon bara fick titta på när kompisarna pussade killar så hon skakade bara på huvet.

– Under gymnasietiden fick jag nya vänner. Jag började klä mig häftigare och reste till Stockholm för att fixa håret på Klippoteket. Vi gick ofta ut och dansade. Jag var en riktig krogtjej och flirtade mycket. Jag lärde mig att kunde jag inte vifta på ändan fick jag använda blicken. Det blev jag jättebra bra på. Jag spände ögonen i dem jag var intresserade av och när jag fångade deras blick log jag, säger Anette och visar hur hon kan svepa med blicken över lokalen. Men det dröjde tills hon blev 21 innan hon hade sitt första förhållande.

– Jag upplever det som svårare att få ett långvarigt förhållande när jag sitter i rullstol. Jag vet inte om det har med mig som person att göra, men jag träffar även andra som säger att män störs av att man sitter i rullstol, de ser så mycket problem framför sig. Men någon gång får faktiskt omgivningen ta sitt ansvar. Det är männen som har problem om de inte kan vara med en kvinna i rullstol.

Text: Nyhetsbyrån ikapp/Ylva Branting

Gillar du Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben och vill du hjälpa oss att vara som en finne i makthavarnas rumpa och ännu inte har fyllt 32 år? Gå då in på vårt förbunds hemsida och bli medlem. Det första året betalar du inget och därefter är medlemsavgiften endast 60 kronor.  HÄR blir du medlem! Glöm inte att markera att du vill vara medlem hos oss i Göteborgsregionen.

Filmen är en av många kortfilmer som Makkers från Nederländerna har gjort och lagt ut på nätet och de består av en grupp unga människor med funktionsnedsättningar och deras tanke är att göra våra problem synliga för en bredare publik – det känner vi igen, eller hur? Genom att ge offentlig publicitet av orättvisor i samhället kan man sätta press på makthavarna att åtgärda felen. Här är deras hemsida!

Mathias Simonsson

För Mathias Simonsson har skadan och det faktum att han är rullstolsburen aldrig hindrat honom från att träffa tjejer. Han skrattar till och säger att det till och med har gjort det lättare ibland.

– När du går ut på krogen kan du vara säker på att varenda jävel lägger märke till den där killen i rullstol. Då har du två val. Att gömma dig eller åka in rak i ryggen. Och vem är det som går ut med flest brudar? Jag lovar, män i rullstol har en klar fördel. Läs mer HÄR!

”Män i rullstol har en klar fördel”

”Kommer jag att kunna knulla?” Mathias Simonsson jagade läkaren i sjukhussalen. Sjutton år, förlamad från midjan och ner efter en trafik­olycka, rullade han efter urologen för att få ett svar. Det fick han inte. Först ett år efter olyckan frågade en dansk läkare, som i förbifarten, hur det var ”med picken”. Då hade Mathias Simonsson hunnit ligga i en sjukhussäng i månader med frågan ringande i huvudet. Han hade haft besök av kompisarna som ställt samma fråga, det första de gjorde.

– Det är ju så för killar, i synnerhet i den åldern. Allt handlar om kuken, säger Mathias Simonsson utan omsvep.

Thåström sjunger i bakgrunden, det är minutiöst rent, mest svart och stålblankt. Mathias Simonsson fiskar upp tepåsar ur kökslådan medan han konstaterar att han sällan är här, hemma i lägenheten i Malmö. Men då, för 25 år sedan på sjukhuset, var han säker på att det liv som väntade var detsamma som för en sjuk åttioåring, den enda bild han hade av människor i rullstol.

I dag vet han bättre. Som basketspelare har han varit i ett oräkneligt antal länders idrottshallar. Han har jobbat i flera afrikanska och sydamerikanska länder och tågluffat ensam med rullstol och ryggsäck. Och han har haft tjejer, många.

– Första gången efter olyckan, jag var arton, var en skräckljuvlig historia, säger han med ett snabbt leende.

Ryggmärgsskadan har skurit av möjligheten för hjärnans reflexer att nå penisen, så även om ”ståndet” känns i huvudet hänger penisen inte med. Men sedan Mathias Simonsson träffat den rättframme läkaren som vågat ta upp frågan, fick han prova mediciner som då var nya på marknaden. Det var föregångarna till Viagra, som injiceras i svällkropparna strax före önskad effekt.

– Det har alltid fungerat bra för min del. För oss ryggmärgsskadade har blåpillren varit revolutionerande, säger Mathias Simonsson.

Men sex är mer än en hård penis. Den som inte kan känna beröring vid samlag på samma sätt som tidigare kan upptäcka andra delar av kroppen som känns desto starkare.

– Våga prata med varandra, ha lampan tänd och använd speglar. Genom att se det som händer känner du det i hjärnan.

För Mathias Simonsson har skadan och det faktum att han är rullstolsburen aldrig hindrat honom från att träffa tjejer. Han skrattar till och säger att det till och med har gjort det lättare ibland.

– När du går ut på krogen kan du vara säker på att varenda jävel lägger märke till den där killen i rullstol. Då har du två val. Att gömma dig eller åka in rak i ryggen. Och vem är det som går ut med flest brudar? Jag lovar, män i rullstol har en klar fördel.

Men i dag, 42 år gammal, är krograggsbekräftelsen inte viktig längre, säger han. Däremot närhet och innerlighet. Och det är just när det gäller allvarliga, långa förhållanden som skadan och allt han har gått igenom ställer till det för honom. Driften som tog honom bort från bilden av den döende åttioåringen, som gjorde honom till basketproffs och en kille med stolta axlar på krogen, har en baksida.

– Jag blev väldigt självisk. Jag var tvungen att ha en hjärna som sa till mig att jag är bäst hela tiden, för att överleva. Allt har handlat om att jag kan göra vad jag vill. Men med en sådan hjärna är det svårt att få förhållanden att funka.

För fem år sedan, just när Mathias Simonsson var på toppen av sin karriär, klarade hans rygg inte mer. Motvilligt tvingades han till operationsbordet. En livshotande infektion i såret och flera ingrepp senare, var han tvungen att inse att han aldrig mer kommer att kunna spela basket. I dag är han tränare för flera Malmölag genom FIFH (Föreningen idrott för handikappade): ett nybörjarlag, ett tjejlag och ett A-lag. Dessutom tränade han U22-truppen som tog hem EM-guldet i somras.

– Jag har dött två gånger. Först där på marken efter bilolyckan, sedan för fem år sedan på sjukhuset. Trots det är jag inte död.

Han har inte bara överlevt, utan levt. Ett liv långt mer aktivt, utmanande och roligt än det han såg framför sig för tjugofem år sedan.

– Hade det varit i dag som jag skadade mig skulle jag dessutom ha fått information om sexbiten direkt, av utbildad personal. Förutom att man pratar och informerar om de här sakerna, hur det funkar, om läkemedel och annat, så kan numera 95 procent av de ryggmärgsskadade bli farsor. På min tid var det bara 5 procent.

Författare: Hanna Welin

Ungdom, kön och funktionsnedsättning är tre faktorer som var och en ökar risken för att utsättas för våld. Ändå är problemet med våld och sexuella övergrepp mot funktionsnedsatta unga kvinnor en så gott som osynlig fråga. Ingen har tagit reda på hur många det faktiskt är som blir utsatta.

Den 25 januari i år avslöjade Uppdrag Granskning hur människor som reser i färdtjänsten, i synnerhet unga kvinnor med funktionsnedsättning, kan utsättas för sexuella övergrepp.

Nu har Göteborgs färdtjänst lovat att kontrollerna av vilka som kör i färdtjänsten ska skärpas.

En chaufför som misstänks för övergrepp stängs av direkt, men kan också börja jobba igen om ingen kan bevisa att kvinnan blivit utsatt. Detta system tar ingen hänsyn till en intellektuell funktionsnedsättning som kan försvåra möjligheten att bli trodd, liksom möjligheten att ens göra en anmälan. Det är dessutom inte ovanligt att den som har svårt att tala tydligt blir behandlad som att hon inget begriper.

Om man har synpunkter på sin färdtjänstresa är det dessutom långt ifrån självklart att man får vara anonym. Det innebär i praktiken att man kan bli tvungen att träffa föraren igen, och att han då känner till vad man har sagt.

Utvecklingscentrum Dubbelt utsatt, en projektverksamhet baserad i Göteborg, arbetar med våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Trots att de tidigare har talat med ansvariga hos både färdtjänsten och Västtrafik har de inte kunnat se att våldet har minskat. Tvärtom berättar kvinnorna att de många gånger inte får sitta i fred i färdtjänstbilen/bussen och att det händer att både chaufförer och medpassagerare blottar sig eller tafsar.

I en kartläggning från 2007 undersökte Dubbelt utsatt hur de 49 kommunerna i Västra Götaland arbetar med våld mot funktionshindrade kvinnor. Bara 21 av de 43 kommuner som svarade nämnde kvinnor med funktionsnedsättning i sina kommunala handlingsplaner för kvinnofrid, och endast 14 av dessa betraktade kvinnor med funktionsnedsättning som särskilt utsatta.

Få kommuner arbetar aktivt med våld i nära relationer inom funktionshinderomsorgen. Oftast saknas det också skyddat boende för kvinnor med funktionsnedsättning.

Socialstyrelsen har framfört kraftig kritik mot att kommunerna brister i sina rutiner, om sådana alls finns. Kunskapen finns, men inte hos kommunerna, som också saknar verktyg för att hantera våld och övergrepp mot kvinnor med funktionsnedsättning.

Det räcker inte med att beklaga det inträffade och säga att rutinerna ska ses över. Att det krävs projekt- och intressegrupper för att uppmärksamma sådana här frågor är ett politiskt misslyckande.

Ingen förlorar sitt mandat på att hjälpa sexuellt utsatta kvinnor. Den politiska kostnaden för att ignorera några av samhällets mest utsatta människor måste bli högre.

Av Agnes Arpi

agnes.arpi@expressen.se

Sammanfattning

Våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning är sällan sedda, såväl inom forskningen som i den offentliga debatten.

Den vanligaste förövaren är en partner, men våldet kan också utövas av anställd personal vars egentliga uppgift är att ge den vård och service som kvinnorna behöver på grund av funktionsnedsättningen. Det är därför angeläget att öka medvetenheten och höja kompetensen inom olika personalgrupper så att våldet upptäcks och förebyggs och kvinnorna får det stöd och den hjälp de behöver.

Bemötandet är centralt för att kvinnorna ska kunna ta emot samhällets stöd. Men det fordras också att samhällets insatser är tillgängliga ur olika aspekter. Det handlar om att kvinnorna ska kunna ta sig in på ett socialkontor eller en vårdcentral, få anpassad information och ges möjlighet att berätta och bli förstådda samt att vid behov kunna komma till ett skyddat boende som tar emot kvinnor med funktionsnedsättning.

Det här utbildningsmaterialet vänder sig till personal inom socialtjänst, hälso- och sjukvård och ungdomsmottagningar. Det kan också vara användbart inom polis och rättsväsende samt i ideella organisationer såsom brottsoffer- och kvinnojourer och funktionshindersorganisationer. Boken innehåller diskussionsfrågor och kan med fördel användas i lokala och regionala tvärprofessionella utbildningar. Materialet fungerar även som underlag för den som vill öka sina kunskaper på egen hand.

Utbildningsmaterialet finns också inom kort som lättläst och i Daisy-version.

Läs om Clara här ovanför Under många år ville Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben göra något för att uppmärksamma övergrepp på kvinnor med funktionsnedsättning. Pojkar och män med funktionsnedsättning är också utsatta men vi valde att ägna oss åt gruppen kvinnor först. Vi läste mycket om ämnet, anordnade möten, talade med tjänstemän och politiker och försökte lyfta frågan på olika sätt. År 2005 startades en förstudie – Dubbelt Utsatt – ett samarbete mellan Bräcke diakoni, HSO, SRF, Grunden och Göteborgsklubben. Förstudien konstaterade att kvinnor med funktionsnedsättningar utsätts för övergrepp av olika slag i högre grad än andra – kvinnor utan funktionshinder och män med funktionshinder. År 2007 blev Dubbelt Utsatt ett treårigt projekt med medel från Allmänna arvsfonden och Brottsoffermyndigheten.

Våld mot människor med funktionsnedsättning är ofta osynligt, det syns inte i statistiken eftersom eventuellt funktionshinder inte registreras när brottet anmäls. Det är viktigt att rättsväsendet får mer kunskap om funktionshinder och bemötande. Många övergrepp anmäls inte heller. Händelser, som om de drabbade en person utan funktionsnedsättning skulle beskrivas som rena övergrepp beskrivs som vardagsföreteelser när de drabbar en funktionshindrad person. Som tjej eller kvinna med funktionsnedsättning är man också mer sårbar, man är beroende och kommer i kontakt med många yrkesgrupper. Man kan också ha svårare att försvara sig, att sätta gränser och uttrycka sina rättigheter. Likaså är man beroende av människor för att klara sin vardag och då finns det en ökad risk för att bli utsatt för övergrepp.

Övergrepp kan vara: fysiskt-, psykiskt-, socialt-, sexuellt- och ekonomiskt våld. En kvinna kan vara utsatt för en eller flera övergrepp och av en eller olika personer. Att svara på om man är offer för övergrepp är en svår fråga att få och ännu svårare att svara jakande på så mörkertalet är stort. Få av dessa kvinnor har sökt eller fått stöd av samhället. En av förklaringarna kan vara att man har ett svagt socialt skyddsnät. Många står utanför arbetsmarknaden, det skapar ett utanförskap. Kvinnor med funktionshinder har också ofta har en mycket svag ekonomisk situation vilket lätt kan göra dem beroende av andra och oförmögna att lämna ett dåligt förhållande. Många hade dessutom dålig kontakt med sin familj. Vilka är då förövarna? Det kan vara någon nära anhörig, både män och kvinnor. Det kan vara den personliga assistenten, personal i olika boenden, chauffören i färdtjänstbilen eller skolbussen, läkaren eller sjukgymnasten eller någon annan man inte kan freda sig emot. Gruppen som kan utsätta tjejen eller kvinnan för olika övergrepp är stor.

Dubbelt Utsatt är numera ett utvecklingscentrum med pågående verksamhet, ta kontakt med dem om ni har frågor eller vill anlita dem som föredragshållare.

Här hittar ni massa information och olika länkar att följa upp och det är där jag har hämtat underlaget till min text. Jag rekommenderar ”När man slår mot det som gör ont” , en liten och informativ och upprörande broschyr. ]]> http://ungarorelsehindrade.se/goteborg/2010/05/dubbelt-utsatta/feed/ 0 http://ungarorelsehindrade.se/goteborg/2010/04/styling-mode-snacka-attityder/ http://ungarorelsehindrade.se/goteborg/2010/04/styling-mode-snacka-attityder/#comments Fri, 23 Apr 2010 14:34:10 +0000 Elin http://ungarorelsehindrade.se/goteborg/?p=512 Nu när jag sitter och skriver så skiner solen in genom mitt fönster. Den värmer och jag känner att jag automatiskt fylls av en massa positiv energi. Under tiden lyssnar jag på Spotify, och Michael Jackson som sjunger låten ”Smile.” Å jag kan inte  låta bli att le för mig själv. Det är väl så. Nu när solen sakta börja visa sig så har man energi och vill pyssla med massa saker. Ta hand om sig själv på olika sätt. Både inuti och utanpå.Därför kläckte vi idén att en kväll med styling och mode kanske kunde vara nåt… För hur ska man sminka sig om man kanske vill ha en fest-mejk, eller kanske har lust att bara sminka sig till vardags? Kan man ha de kläder man vill, trots att man sitter i rullstol? Å vad kan man som kille använda för fräscha produkter? Allt detta skulle vi få svar på under kvällen. Så igår, bjöd vi in en tjej som heter Linda Calderon. Linda är ordförande i NHR (Neorologiskt Handikappades Riksförbund) och har tidigare arbetat som  stylist. Hon utbildade sig 2003, men fick sluta pga sin muskelsjukdom. Hon berättar att hon var väldigt ledsen över det ett tag, men senare kom hon på att hon faktiskt fortfarande kunde syssla med det, fast sittande. Så nu åker hon runt och föreläser, och tar med sig smink för den som vill testa på…

Linda är en glad, pigg, och energisk person. Denna positiva energi smittade av sig även på oss deltagare, och tog upp hela rummet. Härligt! Hon frågar om det är något speciellt vi vill veta inom området. ”Annars pratar jag bara på, så får ni stoppa mig om ni har frågor.” Vidare vill hon ha någon frivillig för sminkning. Denna frivilliga visar sig bli jag. Men jag har inget att invända, för jag tycker sånt är jättekul. Jag sätter mig på plats, och Linda börjar sminka. Förutom att min assistent tar kort för kvällen, så blir Linda (och jag) fotograferade av en journalist från tidningen SHT (Svensk handikapp Tidskrift.) De ska göra ett reportage om Linda, och har hängt på kvällen till ära. Under tiden jag blir sminkad börjar Linda prata om olika foundations (varianter av brun-krämer) som finns som flytande i mindre flaska, och i puderform. Hon pratar om olika puder, rouger, mascaror, ögonskuggor, och läppglans. Vad man kan avända om man vill framhäva något i sitt ansikte, men även tona ner. Ska inte gå in på detaljer, för det finns ju en hel uppsjö av produkter. Nu är det killarnas tur. Det finns ju även produkter för dem att använda. Olika typer av raklödder, rengörings-lotions, andra krämer och olika parfymer. En av de många saker vi får lära oss är att aldrig tvätta ansiktet med vanlig tvål och vatten. Utan istället använda andra ansikts-produkter.

Efter drygt en timme är min sminkning klar, och jag känner mig jättenöjd! Känner mig fin, men inte översminkad. Vidare fortsätter hon att prata om mode och kläder. Midjekorta jackor, och fina, men bekväma byxor funkar också när man sitter. Klänning och långklänning likaså. Tom lite fräckare kläder som tex skinnbyxor kan funka. Men att man kanske får komma på lite olika knep ibland, för att det ska sitta bra på en. Beroende  på hur man är i kroppen. ”Det är viktigt att våga leka lite och testa sig fram” säger hon. Man ska ha på sig det man känner sig bekväm i, men därmed inte sagt att man inte kan göra sig fin för det. Kvällen avslutades med diskussiner om fördomar och attityder. Både att man själv ska ha curage och attityd, och att man ibland vågar säga ifrån när det behövs i olika sammanhang. Men också vad omgivningen har för fördomar gentemot oss som är funktionshindrade. Så det bjöds på lite allt möjligt under kvällen. Jag fick i alla fall en ego-boast och en positiv kick. Funderar faktiskt på att handla lite nytt smink imorgon. För det ÄR viktigt att ta hand om sig själv, plus att det känns kul att vara fräsch. Då får självförtroendet en knuff. ]]> http://ungarorelsehindrade.se/goteborg/2010/04/styling-mode-snacka-attityder/feed/ 0 http://ungarorelsehindrade.se/goteborg/2010/03/killar-vi-vill-ha-mer-killar/ http://ungarorelsehindrade.se/goteborg/2010/03/killar-vi-vill-ha-mer-killar/#comments Fri, 19 Mar 2010 07:49:41 +0000 Lisbet http://ungarorelsehindrade.se/goteborg/?p=282  

Brad Pitt

Killar! Vi behöver er verkligen! För några år sedan var det kraftig övervikt på kill-sidan i klubbstyrelsen här i Göteborg. Nu är det precis tvärt om. Vi har fullt med aktiva tjejer men mycket få killar. Klart att vi funderar på varför det är så och vill göra något åt det. Så du som är kille, under 32 år och har lust att engagera dig i Unga Rörelsehindrades verksamhet, hör av dig till oss. Kom på våra möten och träffa tjejerna!